Dag Wirén – Wikipedia

Dag Wirén
Dag Wirén kring år 1960
Född18 oktober 1905[1][2]
Nora bergsförsamling[2], Sverige
Död19 april 1986[3][1][4] (80 år)
Danderyds församling[2], Sverige
BegravdDanderyds kyrkogård
Medborgare iSverige
Utbildad vidKungliga Musikhögskolan i Stockholm
SysselsättningKompositör[1], musikkritiker, pianist, organist
MakaNoel Wirén
(g. 1934–1986)[5]
BarnAnnika Paula Wiren (f. 1947)[6]
FöräldrarIvar Wiren[6]
Utmärkelser
Stora Christ Johnson-priset (1960)[7]
Atterbergpriset (1975)
Litteris et Artibus (1978)
Redigera Wikidata

Dag Ivar Wirén, född 18 oktober 1905 i Striberg i Västmanland, död 19 april 1986 i Danderyd, var en svensk tonsättare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Dag Wirén växte upp i Fjugesta i Närke. Han avlade studentexamen vid Karolinska läroverket i Örebro år 1924. Mellan åren 1926 och 1931 studerade han vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Därifrån tog han organistexamen år 1929 och examen i komposition år 1931. Lärare i komposition var Ernst Ellberg. Efter avslutade studier i Sverige fick han stipendium för vidare studier i Paris, där han vistades åren 1931–1934 och studerade komposition och instrumentation. Leonid Sabanejev var där hans lärare i instrumentation. År 1932 invigdes Örebro konserthus, och i samband därmed uppfördes Wiréns Konsertuvertyr nr 1, op. 2. Kompositören kunde själv via radiolänk följa framförandet.

Efter hemkomsten till Sverige engagerade sig Wirén i ledningen för Fylkingen. Han var bibliotekarie i Föreningen svenska tonsättare åren 1933–38. I samma förening var han vice ordförande 1938–63. Vidare var han musikkritiker i Svenska Morgonbladet 1938–1946 och styrelseledamot i Stim 1939–1968. Han satt i Musikaliska Akademiens styrelse 1948–1960. Från 1964 uppbar Wirén en nyinstiftad statlig konstnärsbelöning, vilket innebar en årlig inkomstgaranti.

Wirén var gift med sångtextförfattaren Noel Wirén.

Dag Wirén är gravsatt i minneslunden på Danderyds kyrkogård.[8]

Tonspråk[redigera | redigera wikitext]

Wiréns produktion, som sträcker sig från seriös till populärmusik, är känd för sin kvalitet snarare än kvantitet. Ett antal av hans verk fick inget opusnummer, eller återkallades. Han sade en gång att hans önskan var att underhålla och behaga, och komponera lyssnarvänlig "modern" musik.[9] Det sparsmakade draget har ofta framhävts för att karakterisera hans stil och teknik. Förmågan att få mycket små, till synes oansenliga motiv att utvidgas och fylla upp gedigna formförlopp bör förstås som den mest väsentliga innebörden av hans ekonomiska tillvägagångssätt.

Neoklassiska stycken från Wiréns tidiga parisiska period, inklusive pianotrion (1933) och sinfoniettan (1933–1934), är melodiskt och rytmiskt underhållande.[10] Efter återkomsten till Sverige komponerade han sina första två symfonier och sitt mest kända verk, Serenad för stråkar (1937). Samma anda som i serenaden finns andra symfonins final (1939).[9] Musikstilen efter hemkomsten från Paris förblev i stort sett neoklassisk, melodisk, energisk och spirituell.

Mot mitten av 1940-talet blev Wirén allvarligare i sin stil, kanske påverkad av Jean Sibelius.[11] Wirén utvecklade en personlig teknik, kallad metamorfosteknik, som han först använde i den tredje stråkkvartetten (1941–1945), med gradvis motivförändring för att undvika upprepning. Han följde detta tillvägagångssätt i sin tredje symfoni (1944), där första satsens första tema, byggt på ett tema i dorisk tonart, sedan utvecklas och förändras.[9] Den uttrycksfulla fjärde symfonin (1952) kan betecknas som utgången från ett tema (monotematisk teknik). Hans sena verk är strama och inåtvända, däribland den femte symfonin (1964) och den femte stråkkvartetten (1970).[10]

Kompositioner[redigera | redigera wikitext]

Wirén komponerade fem symfonier, stråkkvartetter och filmmusik. Han blev bland annat mycket uppmärksammad i USA liksom i Sverige för sin lättsamma och utpräglat neoklassicistiska Serenad för stråkorkester op. 11. Han skrev också musiken till det vinnande bidraget i Melodifestivalen 1965, "Annorstädes vals", som framfördes av Ingvar Wixell.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Verkförteckning[redigera | redigera wikitext]

Orkestermusik[redigera | redigera wikitext]

  • Symfoni nr 1, op. 3 (1931-34), indragen
  • Symfoni nr 2, op. 14 (1939)
  • Symfoni nr 3, op. 20 (1943–44)
  • Symfoni nr 4, op. 27 (1951–52)
  • Symfoni nr 5, op. 38 (1964)
  • Konsertuvertyr nr 1, op. 2 (1931), uruppfördes vid invigningen av Örebro konserthus den 2 april 1932
  • Konsertuvertyr nr 2, op. 16 (1940)
  • Lustspelsuvertyr, op. 21 (1945)
  • Sinfonietta, op. 7a (1933–34)
  • Två orkesterstycken, op. 7b (1934)
  • Serenad för stråkorkester, op. 11 (1937)
  • Liten svit, op. 17 (1941)
  • Romantisk svit, op. 22 (Köpmannen i Venedig) (1943, reviderad 1961)
  • Divertimento, op. 29 (1954–57)
  • Triptyk för liten orkester, op. 33 (1958)
  • Musik för stråkorkester, op. 40 (1966)

Konserter[redigera | redigera wikitext]

  • Cellokonsert, op. 10 (1936)
  • Violinkonsert, op. 23 (1946)
  • Pianokonsert, op. 26 (1950)
  • Concertino för flöjt och liten orkester, op. 44 (1972) (Wiréns sista verk)

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1, indragen
  • Stråkkvartett nr 2, op. 9 (1935)
  • Stråkkvartett nr 3, op. 18 (1941)
  • Stråkkvartett nr 4, op. 28 (1952–53)
  • Stråkkvartett nr 5, op. 41 (1970)
  • Pianotrio nr 1, op. 6 (1933)
  • Pianotrio nr 2, op. 36 (1961)
  • Blåskvintett, op. 42 (1971)
  • Kvartett för flöjt, oboe, klarinett och cello, op. 31 (1956)
  • Chaconne för violin och piano, op. 12 (1937)
  • Sonatin för violin och piano, op. 15 (1940)
  • Sonatin för cello och piano nr 1, op. 1 (1931)
  • Sonatin för cello och piano nr 2 i e-moll, op. 4 (1933)
  • Suite miniature för cello och piano, op. 8a (1934)
  • Suite miniature för pianotrio, op. 8b (1934)

Instrumentalverk[redigera | redigera wikitext]

  • Tema med variationer för piano, op. 5 (1933)
  • Ironiska småstycken för piano, op. 19 (1942–45)
  • Sonatin för piano, op. 25 (1950)
  • Improvisationer för piano, op. 35 (1959)
  • Liten serenad för gitarr, op. 39 (1964)
  • Liten pianosvit, op. 43 (1971)

Verk för kör[redigera | redigera wikitext]

Sånger[redigera | redigera wikitext]

Sceniska verk[redigera | redigera wikitext]

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Musikverkets auktoritetsdatabas, 6 oktober 2017, läs online, läst: 6 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c] Sveriges dödbok 1860–2017, sjunde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2018, Wirén, Dag Ivar, läst: 9 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  3. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  4. ^ SNAC, Dag Wirén, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ^ läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.musikaliskaakademien.se , läst: 17 februari 2022.[källa från Wikidata]
  8. ^ SvenskaGravar
  9. ^ [a b c] Brandel
  10. ^ [a b] Haglund
  11. ^ Sohlman

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Tegen, Martin (red.): Dag Wirén – en vägvisare. Gidlunds 2005.
  • Reimers, Lennart: 12 kapitel om Dag Wirén. Bromma Ed. Reimers 1995.
  • Bergendal, Göran: 33 svenska komponister. Lindblads 1982.
  • Pergament, Moses: Svenska tonsättare. Gebers 1943 (s. 154–159).
  • Sohlmans musiklexikon band 5. Sohlmans förlag 1979 (s. 830).
  • Brandel Å. A Mature Generation: Larsson, Wirén, de Frumerie, Koch. In: Sweden in music. Musikrevy International, Stockholm, 1960
  • Haglund, Rolf: Dag Wirén, i: "The New Grove Dictionary of Music and Musicians", band 20, Macmillan Publishers, London 1980

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Dag_Wirén&oldid=54547287”