Deltagardemokrati – Wikipedia

Deltagardemokratin kopplas ofta samman med att väljarna påverkar politiken genom olika sorters demonstrationer. Här exempel från Spanien 2011.

Deltagardemokrati, även deltagandedemokrati, är en demokratimodell som utmärks av att medborgarna är aktiva i politiken på andra sätt än att bara välja sina representanter. Politiken skall enligt denna modell präglas av att medborgarna är aktiva i demokratin. Deltagardemokratin har likheter med direktdemokrati, och beskrivs ibland som "brukardemokrati".

Deltagardemokrati är motsatsen till åskådardemokrati.

Utförlig beskrivning[redigera | redigera wikitext]

I teorin brukar man skilja på två olika former av deltagande. Det ena kan beskrivas som deltagande genom påverkansförsök, att så många som möjligt skall vara med och påverka besluten. Det andra synsättet liknar ett mer direktdemokratiskt ideal hämtat från antikens demokrati. Att medborgaren, om så möjligt, skall vara med och fatta besluten själv. Den vanligaste formen för detta brukar vara olika former av brukarstyrelser där brukarna själva fattar de beslut som tidigare låg på borden hos olika valda politiker. Ett ökat antal brukarstyrelser, och den successivt ökade makten där, är ett av de områden där den deltagardemokratiska tanken vunnit mark. Elevdemokratin är ett tydligt exempel på ett sådant brukarinflytande.

Deltagardemokratin anses av förespråkarna generera (skapa) ett antal goda effekter. Att deltagande skapar kvaliteter hos människorna som deltar, men också att deltagande skapar goda effekter för det demokratiska systemet i helhet. Medborgare som aktivt deltar mellan valen antas få ett ökat politiskt självförtroende, en utbredd känsla för det allmännas bästa med mera. Deltagande skall även åtgärda problem med demokratin i dagens samhälle, så som det låga valdeltagandet och det höga missnöjet mot politiska institutioner. Deltagardemokratin är också ett medel för att hitta personer till alla de förtroendeuppdrag som det demokratiska systemet kräver. Även om engagemanget hos medborgarna är lågt tror man att detta kan åtgärda sig själv om väl möjlighet till deltagande ges.

Det förekommer också kritik mot deltagardemokratin. Det som främst lyfts fram är problemet med den politiska jämlikheten. I den rena representativa demokratin medverkar medborgaren genom att rösta i val. I detta val gäller "en person – en röst", på detta sätt har också alla medborgare lika mycket makt. Deltagandet i val är i allmänhet mycket högt. Deltagandet vid sidan om valet har ofta en helt annan karaktär. Få människor är med och påverkar och de som väljer att påverka kan göra detta hur många gånger som helst till skillnad från valet där alla bara har en röst. Det finns även en betydelsefull skillnad i kön, socioekonomisk bakgrund, etnicitet med mera, mellan de som väljer att vara med och påverka och de breda folklagren.

Brukardemokrati[redigera | redigera wikitext]

En form av deltagardemokrati kan benämnas brukardemokrati.[källa behövs] Den innebär att flytta makt och beslutsrätt till brukarna av en offentlig tjänst. Den vanligaste formen för detta brukar vara olika former av brukarstyrelser där brukarna själva fattar de beslut som tidigare låg på borden hos olika valda politiker. Ett exempel på brukardemokrati är elevdemokrati.

Exempel på partier och rörelser[redigera | redigera wikitext]

Det politiska partiet Candidatura d'Unitat Popular (CUP) arbetar för att sprida principen om deltagardemokrati.[1] CUP är en av flera vänsterrörelser i Katalonien (sedan tidigt 1900-tal ett anarko-syndikalistiskt centrum i Spanien[2]) som engagerar sig kring deltagar- och direktdemokrati. Även Protesterna i Spanien 2011, Arabiska våren och den franska Majrevolten har kopplats samman med samma politiska koncept.[3][4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "La CUP presenta una moció per potenciar la democràcia participativa a la ciutat". Arkiverad 4 februari 2017 hämtat från the Wayback Machine. cup.cat. Läst 4 november 2015. (katalanska)
  2. ^ Eduard Ribas/Xavier Serrano (2014-10-16): "Anarquisme català: resistència i renovació". vilaweb.cat. Läst 4 november 2015. (katalanska)
  3. ^ Alberto Garzón Espinosa (2013-03-15): "Movimiento 15M y Mayo del 68". eldiario.es. Läst 4 november 2015. (spanska)
  4. ^ Amador Fernández-Savater (2013-09-20): "Un tiempo de revueltas (lectura de Alain Badiou)". eldiario.es. Läst 4 november 2015. (spanska)