Diskbänksrealism – Wikipedia

Diskbänksrealism, alternativt köksbänksrealism, är en litterär term som vanligtvis syftar på långt driven realism i enkel eller fattig miljö, men kan även syfta på en melankoli i finare miljöer. Termen diskbänksrealism är en analogi till det vardagsnära och oromantiska arbete som görs vid en diskbänk, i litteraturen och filmens värld ofta en skildring av en mer realistisk vardag hos gemene man. Förenklat uttryckt representerar köksbänksrealismen en direkt motsats till eskapism: som filmen Fucking Åmål med sin skildring av vanligt förekommande ungdomsproblem, i bjärt kontrast mot till exempel The Avengers, en superhjältefilm med världsomvälvande story.

Termen Kitchen Sink Realism inom konsten myntades ursprungligen av kritikern David Sylvester (1924 – 2001) efter en målning av den socialrealisminspirerade brittiske expressionisten John Bratby.

Begreppet används främst till 1960- och 1970-talens litteratur, då sagor var ovanliga och sociala problem ofta sattes i centrum.^[1] Svensk film är känd för sin diskbänksrealism där Ingmar Bergman varit framstående.^{[källa behövs]} Andrea Arnold, den första mottagaren av Ingmar Bergman-priset för bästa debutfilm ("The Ingmar Bergman International Debut Award") på Göteborgs filmfestival, har gjort filmer av diskbänksrealismens karaktär.^[2]

Termen används även inom teatervärlden där den mer syftar till en hyperrealism, en föreställning där man knappt ska kunna se att det är teater utan allt sker som vore det verklighet.

Källor[redigera | redigera wikitext]