El Niño – Wikipedia

Karta över temperaturavvikelser från det normala under El Niño 1997.

El Niño ([ɛlniʹn^jo];^[1] öv. 'Pojken') är ett återkommande kombinerat klimat- och hydrologiskt fenomen i Indiska oceanen och Stilla havet. Det uppträder oftast vart tredje till femte år men det finns historiska undantag på intervaller mellan vartannat år till vart sjunde år^[2], strax efter jul, och kan hålla i sig runt 12 till 17 månader men ibland längre eller kortare beroende på styrkan. De senaste 15 åren har intervallen dock blivit kortare.

Namnet El Niño är spanska för "pojken" och syftar på Jesusbarnet, som föddes vid juletid, och julen är den tid då El Niño brukar starta.^[3] El Niño är ett av de kraftfullaste naturfenomen som existerar och påverkar stora delar av världen. I Indiska Oceanen och Atlanten finns liknande fenomen som dock är mindre kraftfulla. Det finns tecken som tyder på att El Niño har ett inflytande även över dessa. Under El Niño-perioder stiger också jordens medeltemperatur.

Beskrivning av El Niño[redigera | redigera wikitext]

För att förstå fenomenet El Niño är det nödvändigt att ha överblick hur det normala vädermönstret ser ut över hur de tropiska delarna av Stilla havet. Under normala förhållanden driver passadvindar runt ekvatorn varma havsströmmar västerut mot Indonesien och Australien. Det varma ytvatten som samlas där ger upphov till lågtryck med intensiva regn över Indonesien och nordöstra Australien. På andra sidan Stilla havet, utanför Ecuadors och Perus kuster flyter den kalla Humboldtströmmen och här väller kallt vatten upp. Normalt är ytvattnet cirka 8 grader kallare där än på andra sidan Stilla havet. Lufttrycket är högt och stora delar av Perus och norra Chiles kusttrakter hör normalt till jordklotets allra torraste platser.

När El Niño uppträder ändras tryckförhållandena i atmosfären, vilket leder till att passadvindarna försvagas och ändrar riktning, vilket i sin tur påverkar havsströmmarna. I stället för att drivas västerut samlas det varma ytvattnet utanför Sydamerikas kust. Följden blir att vädret ändras dramatiskt. Regionen drabbas nu i stället av mycket kraftiga regn, som särskilt under kraftiga El Niño-år orsakar katastrofala översvämningar. En annan effekt är mycket kraftig minskning av fiskbestånden i de normalt sett oerhört fiskrika vattnen utanför Perus kust vilket orsakar stor skada för de många människor som försörjer sig på fisket. På andra sidan Stilla havet i Indonesien och östra Australien råder rakt motsatta förhållanden. Där drabbas man nu i stället av stigande lufttryck och svår torka vilket slår hårt mot jordbruket och ofta orsakar väldiga skogsbränder.

La Niña är beteckningen på den period som följer när El Niño-perioden är avslutad. La Niña är El Niños motsats. Nu blir i stället havsvattnet i de östra och centrala Stilla havet ovanligt kallt medan motsatsen gäller i havet utanför Indonesien och Australien. Till skillnad från El Niño sänker La Niña jordens medeltemperatur. I mitten av mars 2008 befann sig världen i en stark La Niña-period. Detta medförde att vintern 2007/2008 globalt sett var den kallaste på 14 år. Klimatforskarna menar emellertid att den förhållandevis kalla vintern i världen 2007/2008 inte på något sätt innebär att den pågående uppvärmningen av jorden hejdats (se Global uppvärmning). Tvärtom menar man att jordens medeltemperatur åter kommer öka markant så snart La Niña-perioden är slut och att vintern 2007/2008 trots La Niña ändå var varmare än normalt jämfört med perioden 1901–2000. El Niño och La Niña bildar tillsammans södra oscillationen, även kallad ENSO.^[4]

Forskning kring El Niño[redigera | redigera wikitext]

Från 1950-talet och framåt har det bedrivits intensiv forskning kring fenomenet. Under 1900-talets första hälft ansågs El Niño vara ett lokalt fenomen, som enbart drabbade Sydamerikas kusttrakter. Numera vet man att det är ett oerhört kraftfullt fenomen, som påverkar vädret över stora delar av jordklotet. Riktigt kraftiga El Niños som den 1997/98 anses ha varit orsaken till en rad väderrelaterade naturkatastrofer över hela världen.

Den förste som beskrev El Niño-fenomenet var engelsmannen Sir Gilbert Thomas Walker. Walker som var fysiker och matematiker fann under 1910- och 1920-talen ett samband mellan lufttrycken över Stilla havet och den årliga monsuncirkulationen över Asien. I Indien där bönderna är helt beroende av sommarmonsunens regn hade man i slutet av 1800- och början av 1900-talet drabbats av flera svåra torkkatastrofer med hungersnöd som följd, när sommarmonsunen nästan uteblev. Walker fann att de år när lufttrycket över Stilla havets östra delar var lågt, så var det högre än normalt i Indonesien. Dessa år tycktes även sommarmonsunen över Syd- och Sydostasien försvagas. Vid den här tiden ansåg flertalet meteorologer att det knappast fanns några samband mellan vädret på så vitt skilda platser som Sydamerika och Asien. Många avfärdade därmed hans resultat.

I slutet av 1950-talet drog emellertid ett FN-stött projekt igång en stor studie för att bättre förstå sambanden mellan vädret på olika platser i världen. Man var nu övertygad om att sådana samband fanns och allt fler indicier pekade på att El Niño knappast var ett lokalt fenomen. 1959 fann slutligen den norsk-amerikanske meteorologen Jacob Bjerknes bevisen och förklaringen till att torrperioderna, respektive de exceptionellt regniga perioderna på västra respektive östra sidan av Stilla havet alltid sammanföll. El Niño hade således ett avgörande inflytande på vädret på platser som låg över 16 000 kilometer från varandra.

Kommande decennier fortsatte studierna kring fenomenet och man fann allt fler samband mellan El Niño och vädret på fler vitt skilda platser i världen. Klimatforskare och historiker har också visat att El Niño-fenomenet vid upprepade tillfällen har påverkat historiens förlopp och att så kallade meganiños (kraftiga El Niño-perioder som varar åtskilliga år, eller till och med decennier) även utplånat hela kulturer. De senaste åren har forskningen ökat huruvida den globala uppvärmningen kommer påverka El Niño–La Niña-cykeln.

Exempel på regioner som påverkas av El Niño-fenomenet[redigera | redigera wikitext]

Förutom redan nämnda områden finns klara belägg för att fenomenet rubbar klimatet över större delen av jordklotet i övrigt, till exempel:

Amazonområdet drabbas av torka, men i Centralamerika blir vädret varmare och nederbörden ökar.
Högplatån i Anderna får ovanligt kalla vintrar.
Även de södra och centrala delarna av Australien drabbas av svår torka.
I Nordamerika får södra Kalifornien och norra Mexiko kallare och blötare väder än normalt. Däremot blir vintrarna ovanligt varma i centrala och östra USA.
Regionen mellan Mississippifloden och Klippiga Bergen (Mellanvästern) får varmare och torrare väder än normalt, ofta till och med svår torka. Man har också funnit ett samband mellan El Niño, ökad tornadoförekomst i Nordamerika och färre tropiska cykloner i Atlanten.
I Afrika drabbas de östra regionerna, främst Kenya, Tanzania och Etiopien, av översvämningar. De sydcentrala delarna drabbas däremot av kraftigt minskad nederbörd, till exempel Zambia och Botswana.
Kraftiga El Niños leder till kraftigt minskad nederbörd även i stora delar av det även i normala fall torra Mellanöstern.
I Europa finns mindre klara samband. Det finns emellertid flera indicier som tyder på att El Niño påverkar lågtrycksaktiviteten på Atlanten (norra oscillationen) vilket ger ovanligt milda vintrar under El Niño-år, vilket också ökar risken för svåra stormar.
På och omkring Galápagosöarna påverkas det stora djurlivet av att den kalla och näringsrika Cromwellströmmen påverkas. Detta resulterar i att många fågelungar, sälungar och även havsleguanerna drabbas.
Globalt sett höjer som nämnts ovan El Niño jordens medeltemperatur. 1998, då världen drabbades av den kraftigaste El Niño-perioden under åtminstone senaste seklet, var det varmaste året som registrerats globalt sett (några källor, bland andra Nasa, hävdar att år 2005 var lite varmare än 1998).^[5] 2006/2007 är den senaste El Niño-perioden med extremt mild vinter i hela Europa. Brittiska meteorologer trodde vintern 2006/2007 att 2007 globalt sett skulle bli ännu varmare än 1998 och 2005, men eftersom La Ninã inleddes tidigare än beräknat stod sig rekordnoteringen från 1998.