French
DeutschForngutniska – Wikipedia
| Underklass till | • nordiska språk • fornnordiska | |
|---|---|---|
| Dialekt av | fornnordiska | |
| Lingvistisk typologi | betoningsrytmiskt språk | |
| Skrift | latinska alfabetet, runor | |
Forngutniska kallas det språk som talades på Gotland från omkring 900 e.Kr till och med 1600-talet.
Språkutveckling[redigera | redigera wikitext]
Forngutniskan hade ett konservativt böjningssystem och var, i motsats till andra skandinaviska språk, i princip opåverkat av lågtyskan ända in i modern tid. Under 1600-talet förändrades språket och kom att få mer dansk-svenska former och ett enklare böjningssystem. Detta markerar slutpunkten för forngutniskan som därmed övergick i de gotländska dialekterna. Dock levde mycket av forngutniskans ålderdomligheter (som t.ex. äldre kasus och äldre uttal) kvar inom konservativa befolkningsgrupper på t.ex. Fårö[1] och längst söderut i socknar som t.ex. Sundre, Vamlingbo och Hamra ännu på mitten av 1800-talet. Även Näs och Gothem bevarade många mycket gamla drag och former till åtminstone 1940-talet.
Släktskap[redigera | redigera wikitext]
Forngutniskan räknades förut till den östnordiska grenen av de nordiska språken, men uppvisar sådana avvikelser gentemot forndanska och fornsvenska att den numera anses utgöra en särskild gren [2]. Från forngutniskan härstammar dagens gutniska som fortfarande talas i vissa socknar på Gotland, fast den påverkats relativt mycket av danska och svenska.
Ordroten gut är identisk med got och det har ofta påpekats att språket har vissa likheter med gotiskan. Dessa likheter har föranlett språkvetare som Elias Wessén och Dietrich Hofmann att föreslå en historisk koppling.[3] Det bör dock framhållas att forngutniskan i allt väsentligt är ett särpräglat nordiskt språk.
Karaktäristika[redigera | redigera wikitext]
Kännetecknande för forngutniskan är:
1. Samtliga fornnordiska diftonger bevaras liksom i de fornvästnordiska språken men i motsats till de östnordiska. Det heter således: stain (sten), gait (get), auga (öga), draumbr (dröm), droyma (dröm som verb), oyra (öra).[4][5][6] Forngutniskan är här till och med konservativare än de fornvästnordiska språken, eftersom den bevarat den urnordiska diftongen -ai, vilken i exempelvis fornnorska och isländska leniserats till -ei. I de östnordiska språken har den blivit till en monoftong, -e. Forngutniskans -oy motsvarar fornisländskans -ey och fornnorskans öy (svenska/danska -ö).
2. Fornnordiskans iu har blivit iau: fliauga (flyga).[7][8]
3. Flera vokaler uttalas mer slutet: dyma (döma) etc.[9]
3. Urnordiskt kort "u" bevaras i många fall: gutar (goter/gotlänningar), Gutland (Gotland), gutnisk (gotisk/gotländsk), bukkr (bock), sun (son), skut (skott), fulc (folk).[9]
4. I-omljud förekommer oftare än i andra nordiska språk. slegr (slag), stedh (plats).
5. Östnordiskt ju-saknas i ord som i urnordiska hade ljudförbindelserna *-ingw- och *-inkw-. Singa (sjunga; forndanska = siunga), sinka (sjunka; forndanska = siunka).
Språkexempel[redigera | redigera wikitext]
Forngutniskan är främst känd genom Gutalagen med dess tillägg Gutasagan. Nedan finns ett utdrag ur den senare med normaliserad fornnordisk ortografi. För att belysa dess likhet med västnordiska språk anförs, förutom en översättning till svenska, även en nutida isländsk översättning.
Forngutniska
- Þissi Þiélvar hafði ann sun sum hít Hafðí. En Hafða kuna hít Hvítastierna.
- Þaun tu byggðu fyrsti á Gutlandi. Fyrstu nát sum þaun saman sváfu þa
- droymdi henni draumbr; So sum þrír ormar varin slungnír saman i barmi hennar,
- oc þýtti henni sum þair skriðin ýr barmi hennar. Þinna draum segði hán
- fyri Hafða bónda sínum. Hann ráð draum þinna so: Allt ir baugum bundit,
- bóland al þitta varða ok faum þriá syni aiga. Þaim gaf hann namn,
- allum ofýdum; Guti, al Gutland aiga; Graipr, al annar Haita; ok
- Gunfiaun þríði. Þair skiptu siðan Gutlandi i þriá þriðiunga, so at Graipr
- þann elzti laut norðasta þríðiung, ok Guti miðal þríþiung, en Gunfiaun
- þann yngsti laut sunnarsta.
Modern isländska:
- Þessi Þjálfar hafði annar son sem hét Hafði. En Hafða kona hét Hvítastjarna.
- þau byggðu fyrst Gotland. Fyrstu nóttina sem þau saman sváfu, þá dreymdi
- hana draum. Það var eins ok þrír snákar (ormar) væru flæktir saman á
- barmi hennar og þótti henni eins og þeir skriðu úr barm hennar. Þennan
- draum sagði hún fyri Hafða, bónda sínum og hann réð draumin svo. "Allt
- er baugum bundið, bú-land átti þetta að verða og við þrjá syni
- eiga". Þeim gaf hann nöfn öllum ófæddum. "Goti átti Gotland að
- eiga, Greipur átti annar að heita og Gunnfjón sá þriðji." Þeir skiftu
- síðan Gotlandi í þrjá þriðjunga. Svo að Greipur sá elsti fékk
- nyrsta þriðjunginn, Goti þann í miðju og Gunnfjón sá yngsti þann
- syðsta.
Svenska:
- Denne Tjelvar hade en son som hette Havde. Och Havdes hustru hette
- Vitstjärna. Dessa två var de första som bodde på Gotland. Den första natten
- när de sov tillsammans drömde hon en dröm. Det var som om tre ormar
- låg sammanslingrade i hennes barm och det tycktes henne som om de gled ut
- ur barmen. Denna dröm berättade hon för Havde, sin make, och han tydde
- drömmen således. "Allt är bundet i ringar. Bebott land skall detta varda och
- vi skall få tre söner". Dem gav han alla namn innan de var födda. "Gute
- skall äga Gotland, Graip skall den andre heta och Gunfjaun den tredje."
- De delade sedan Gotland i tre tredingar så att Graip, den äldste, fick den
- norra tredingen, Gute den mellersta och Gunfjaun, den yngste, den sydligaste.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze
- ^ Palm, Rune (2004), "Vikingarnas språk", s 329
- ^ Wessén, Elias (1969), Nordiska folkstammar och folknamn : en översikt, "Fornvännen", s 14-36.
- ^ Gustavson, Herbert (1977). Gutamålet: inledning till studium (3., omarb. och utök. uppl.). Visby: Barry Press. ISBN 9174000721
- ^ Lindström,, Fredrik (2019). 100 svenska dialekter. Stockholm: Bonnier fakta. ISBN 9789174244656
- ^ Pamp,, Bengt (1978). Svenska dialekter. Stockholm: Natur och kultur. ISBN 9127003442
- ^ Gustavson, Herbert (1977). Gutamålet: inledning till studium (3., omarb. och utök. uppl.). Visby: Barry Press. ISBN 9174000721
- ^ Pamp,, Bengt (1978). Svenska dialekter. Stockholm: Natur och kultur. ISBN 9127003442
- ^ [a b] Gustavson, Herbert (1977). Gutamålet: inledning till studium (3., omarb. och utök. uppl.). Visby: Barry Press. ISBN 9174000721
| ||||||||||||||||||||||
