Götamål – Wikipedia

Götamål är ett av det svenska språkområdets sex olika dialektområden.^[1] Områdets centrum ligger i Västergötland. Hit hör också Dalsland, norra Halland, norra Småland (delar av Jönköpings län) samt sydvästra Östergötland (närmast Vättern, ungefärligen till en linje Vadstena–Sommen). Dialekterna i Värmland brukar också räknas till götamålen, men landskapet intar i flera avseenden en särställning. Bohuslän utgör ett gränsområde mellan götamål och norska mål.^[2]

Exempel på götamålsdrag är götaregeln, vokalsänkning, vissa ord som la och gôr, bestämd form i plural på -a istället för -na (föttera, hästa = fötterna, hästarna),^[3] vokalförkortning framför ändelser och bortfall av –r i ändelser (som i "hästa"). Det finns även ord som kiligt (tråkigt) och mö/möe (mycket).

Andra typiska götaord (främst Västergötland) är knôssla (strula, krångla till det), möla (tränga/trycka in, ösa på), öfsadröp/öfsadropp/ôfsadrôpp (dropp från taket), och skjuva (skjuta på, putta)

Källor[redigera | redigera wikitext]

^ Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid. 9–10. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.)
^ Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 482812
^ Elias Wessén, Våra folkmål (sjunde upplagan). Lund 1966

[Språken_i_Sverige-1] Dahl Östen, Edlund Lars-Erik, Wastenson Leif, Elg Margareta, red (2010). Sveriges nationalatlas. Språken i Sverige (1. utg.). Stockholm: Norstedt. sid. 9–10. Libris 11789368. ISBN 978-91-87760-57-0 (inb.)

[Wessén-2] Wessén, Elias (1969). Våra folkmål (9. uppl.). Stockholm: Fritze. Libris 482812

[3] Elias Wessén, Våra folkmål (sjunde upplagan). Lund 1966

[1]

[2]

[3]