Harold Macmillan – Wikipedia

Harold Macmillan
Harold Macmillan 1942.
Storbritanniens premiärminister
Tid i befattningen 10 januari 1957–18 oktober 1963
Monark	Elizabeth II
Ställföreträdare	Rab Butler
Företrädare	Anthony Eden
Efterträdare	Alec Douglas-Home
Storbritanniens finansminister
Tid i befattningen 1955–1957
Premiärminister	Anthony Eden
Företrädare	Rab Butler
Efterträdare	Peter Thorneycroft
Född	10 februari 1894 Chelsea, London, Storbritannien
Död	29 december 1986 (92 år) Birch Grove, Chelwood Gate, East Sussex, Storbritannien
Gravplats	St. Giles' Church Horsted Keynes, Mid Sussex[1]
Politiskt parti	Konservativa partiet
Alma mater	Balliol College
Yrke	Publicist
Maka	Dorothy Macmillan (1920–1966; huns död)
Militärtjänst
I tjänst för	Storbritannien
Tjänstetid	1914–1920
Grad	Kapten
Enhet	Grenadier Guards
Slag/Krig	Första världskriget

Maurice Harold Macmillan, 1:e earl av Stockton, OM PC FRS, född 10 februari 1894 i Chelsea i London, död 29 december 1986 på Birch Grove nära Chelwood Gate i East Sussex, var en brittisk konservativ politiker och landets premiärminister 1957–1963.^[2] Han fick smeknamnet "Supermac" och var känd för sin pragmatism, kvickhet och orubblighet.

Macmillan skadades allvarligt som infanteriofficer under första världskriget. Han led av smärta och delvis orörlighet under resten av sitt liv. Efter kriget gick han med i familjens bokförlag och kom sedan in i parlamentet vid valet 1924 för Stockton-on-Tees. Han förlorade sin plats 1929 och återfick den 1931, varefter han uttalade sig mot den höga arbetslösheten i Stockton. Han motsatte sig den konservativa regeringens eftergiftspolitik mot Tyskland. Han nådde höga ämbeten under andra världskriget som en skyddsling till premiärminister Winston Churchill. På 1950-talet tjänstgjorde Macmillan som utrikesminister och finansminister under Anthony Eden.

När Eden avgick 1957 efter Suezkrisen efterträdde Macmillan honom som premiärminister och ledare för det konservativa partiet. Han var en en-nations-tory av den disraeliska traditionen och stödde efterkrigstidens konsensus. Han stödde välfärdsstaten och nödvändigheten av en blandekonomi med vissa nationaliserade industrier och starka fackföreningar. Han förespråkade en keynesiansk strategi med underskottsutgifter för att upprätthålla efterfrågan och en korporativistisk politik för att utveckla den inhemska marknaden som tillväxtmotor. Han gynnades av gynnsamma internationella förhållanden^[3] och presiderade under en tid av välstånd, kännetecknad av låg arbetslöshet och hög – om än ojämn – tillväxt. I sitt tal i juli 1957 sa han till nationen att den "aldrig hade haft det så bra" ('never had it so good'),^[4] men varnade för farorna med inflation och sammanfattade 1950-talets bräckliga välstånd.^[5]

En av de mer akuta frågorna som Macmillian ställdes inför var Cypernfrågan, indirekt påverkad av krisen i Suez, men även av ett gerillakrig som fördes av EOKA. Macmillian utarbetade planen som utmynnade i Zürichavtalet. Det gav Cypern självständighet efter århundraden som utländsk besittning, de senare årtiondena som kronkoloni. Han undertecknade avtalet i London tillsammans med de båda andra pretendenterna om ön, Turkiet under Adnan Menderes och Grekland under Konstantin Karamanlis.^[6] Enligt det ingångna avtalet fick Storbritannien behålla två suveräna militärbaser på Cypern, Dhekelia och Akrotiri, vilka de ännu besitter, och fick, liksom Turkiet och Grekland, militär interventionsrätt på hela ön.^[7] Han ledde de konservativa till framgång 1959 med en ökad majoritet.

I internationella frågor arbetade Macmillan för att återuppbygga den speciella relationen med USA från spillrorna av Suezkrisen 1956 (som han hade varit en av arkitekterna till) och underlättade avkoloniseringen av Afrika. Genom att omstrukturera nationens försvar för att möta kärnvapenålderns realiteter avslutade han värnplikten, stärkte kärnvapenstyrkorna genom att skaffa Polaris och banade väg för provstoppet för kärnvapen tillsammans med USA och Sovjetunionen. Efter att Nassauöverenskommelsen underminerat de anglo-amerikanska strategiska relationerna, sökte han en mer aktiv roll för Storbritannien i Europa, men hans ovilja att avslöja USA:s kärnvapenhemligheter för Frankrike bidrog till ett franskt veto mot Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen.^[8] Mot slutet av hans tid som premiärminister skakades hans regering av Vassalltribunalen och Profumoaffären, som för både kulturkonservativa och anhängare av motsatta partier tycktes symbolisera det brittiska etablissemangets moraliska förfall.^[9] Efter sin avgång förde Macmillan en lång tillbakadragenhet som en äldre statsman och var en aktiv medlem av överhuset under sina sista år. Han avled i december 1986 vid 92 års ålder.

Macmillan föddes den 10 februari 1894 på 52 Cadogan Place i Chelsea, London, som son till förläggaren Maurice Crawford Macmillan och Helen (Nellie) Artie Tarleton Belles, en konstnär och societetslejon från Spencer, Indiana.^[10] Han hade två bröder, Daniel, som var åtta år äldre, och Arthur, som var fyra år äldre.^[11] Hans farfar Daniel MacMillan, som grundade Macmillan Publishers, var son till en skotsk torpare från Isle of Arran.^[12] Macmillan betraktade sig själv som skotte.^[13]

Macmillan fick en intensiv tidig utbildning, tätt vägledd av sin amerikanska mor. Han lärde sig franska i hemmet varje morgon av en rad barnkammarjungfrur och tränade dagligen på mr Macphersons gymnastik- och dansakademi, som låg runt hörnet från familjens hem.^[14] Från sex eller sju års ålder fick han introduktionslektioner i klassisk latin och grekiska.^[15][16]

Macmillan studerade vid Summer Fields School i Oxford (1903-06). Han fortsatte vid Eton College,[14] men hans tid där (1906-10) fördärvades av återkommande sjukdom, som började med en nästan dödlig lunginflammation under hans första termin. Han missade sitt sista år efter att ha blivit invalidiserad,^[17][18] och undervisades i hemmet av privatlärare (1910–11), särskilt Ronald Knox, som gjorde mycket för att ingjuta hans högkyrkliga anglikanism.^[19] Han vann ett stipendium till Balliol College, Oxford.^[20]

I sin ungdom var han en beundrare av den politik och det ledarskap som fördes av en rad liberala premiärministrar, med början i Henry Campbell-Bannerman, som kom till makten när Macmillan var 11 år gammal, och H.H. Asquith, som han senare beskrev som en person med "intellektuell uppriktighet och moralisk ädelhet", och särskilt av Asquiths efterträdare, David Lloyd George, som han betraktade som en "handlingens man", som sannolikt skulle uppnå sina mål.^[21]

Macmillan studerade vid Balliol College 1912, där han gick med i många politiska föreningar. Hans politiska åsikter var vid denna tidpunkt en eklektisk blandning av moderat konservatism, moderat liberalism och fabiansk socialism. Han läste ivrigt om Disraeli, men blev också särskilt imponerad av ett tal av Lloyd George vid Oxford Union Society 1913, där han hade blivit medlem. Macmillan var en protegé till ordföranden för Union Society Walter Monckton, senare en kabinettskollega. Som sådan blev han sekreterare och sedan biträdande kassör (vald utan motkandidat i mars 1914, då en ovanlig händelse) i förbundet, och skulle enligt hans levnadstecknares uppfattning "nästan säkert" ha varit ordförande om inte kriget hade kommit emellan.^[22][23] Han fick högsta betyg i Honour Moderations, informellt känd som "Mods" (bestående av latin och grekiska, den första halvan av den fyraåriga Oxford Literae Humaniores-kursen, informellt känd som "Classics"), 1914. Med över två år kvar till slutproven njöt han av en idyllisk Trinity-termin i Oxford, strax före första världskrigets utbrott.^[24]

Macmillan anmälde sig som frivillig så snart kriget förklarades och blev utnämnd till tillfällig fänrik i King's Royal Rifle Corps den 19 november 1914.^[25][26] Han befordrades till löjtnant den 30 januari 1915,^[27] och förflyttades snart till Grenadier Guards.^[28] Han stred vid Västfronten, där förlustsiffrorna var höga, inklusive sannolikheten för en "tidig våldsam död".^[29] Han tjänstgjorde med utmärkelse och sårades vid tre tillfällen. Efter att ha blivit skjuten i högra handen och fått ett skottsår i huvudet i slaget vid Loos i september 1915 skickades Macmillan till Lennox Gardens i Chelsea för sjukhusvård, och anslöt sig sedan till en reservbataljon vid Chelsea Barracks från januari till mars 1916, tills hans hand hade läkt. Han återvände sedan till fronten i Frankrike. När han ledde en framskjuten pluton i slaget vid Flers-Courcelette (en del av slaget vid Somme) i september 1916 blev han svårt sårad och låg i över tolv timmar i ett granathål, ibland låtsades han vara död när tyskarna passerade, och läste Aischylos på grekiska.^[30] Raymond Asquith, äldste son till premiärministern, var en officersbroder i Macmillans regemente och dödades samma månad.^[31]

Macmillan tillbringade de två sista åren av kriget på sjukhus och genomgick en rad operationer.^[32] Han gick fortfarande på kryckor vid vapenstilleståndet den 11 november 1918.^[33] Det tog fyra år för hans höftsår att läka helt och hållet, och han fick ett lätt hasande sätt att gå och ett haltande grepp i sin högra hand från det tidigare såret, vilket påverkade hans handstil.^[34]

Macmillan såg sig själv som både en "gownsman" och en "swordsman" och skulle senare visa öppet förakt för andra politiker (t.ex. Rab Butler, Hugh Gaitskell, Harold Wilson) som, ofta utan egen förskyllan, inte hade gjort militärtjänst i något av världskrigen.^[35]

Av hans studiekamrater var det bara han och en annan som överlevde kriget.^[36] Som ett resultat vägrade han att återvända till Oxford för att slutföra sin examen och sa att universitetet aldrig skulle bli detsamma.^[37] Under senare år skämtade han om att han hade blivit "kuggad (sent down) av Kaisern".^[38]

På grund av arméns förestående nedgång efter kriget var en reguljär tjänstgöring i grenadjärerna utesluten.^[39] I slutet av 1918 gick Macmillan med i gardets reservbataljon vid Chelsea Barracks för "lättare uppgifter".^[40] Vid ett tillfälle var han tvungen att föra befäl över trupper i en närliggande park eftersom en enhet gardister under en kort tid vägrade att återvända till Frankrike, även om incidenten löstes fredligt. Incidenten föranledde en förfrågan från krigsministeriet om huruvida man kunde "lita på" gardets reservbataljon.^[41]

Macmillan tjänstgjorde sedan i Ottawa, Kanada, 1919 som adjutant till Victor Cavendish, 9:e hertig av Devonshire, då Kanadas generalguvernör, och hans blivande svärfar.^[42] Den 7 januari 1920 tillkännagavs kapten Macmillans förlovning med hertigens dotter Lady Dorothy.^[43] Han avsade sig sitt uppdrag den 1 april 1920.^[44] Som vanligt för samtida före detta officerare fortsatte han att vara känd som "Captain Macmillan" fram till början av 1930-talet och listades som sådan i varje allmänna val mellan 1923 och 1931.^[45] Så sent som under sin tjänstgöring i Nordafrika 1942-43 påminde han Churchill om att han hade kaptens grad i gardets reserv.^[46]

När han återvände till London 1920 gick han med i familjens förlag Macmillan Publishers som delägare. År 1936 tog Harold och hans bror Daniel kontroll över företaget, där den förstnämnda fokuserade på den politiska och icke-fiktiva sidan av verksamheten.^[21] Harold avgick från företaget när han utnämndes till minister 1940. Han återupptog arbetet med firman från 1945 till 1951 när partiet var i opposition.

Enligt Michael Bloch har det länge gått rykten om att Macmillan uteslöts från Eton på grund av homosexualitet. Macmillans levnadstecknare D. R. Thorpe anser att han togs bort av sin mor när hon upptäckte att han "utnyttjades" av äldre pojkar.^[47] Dick Leonard skriver att Alistair Horne hänvisar till "oundvikliga rykten" och att "han slutade av de 'vanliga skälen' att pojkar relegeras från offentliga skolor".^[48]

Macmillan gifte sig med Lady Dorothy Cavendish, dotter till den 9:e hertigen av Devonshire, den 21 april 1920. Hennes farfars bror var Spencer Cavendish, 8:e hertig av Devonshire, som var ledare för det liberala partiet på 1870-talet, och en nära kollega till William Ewart Gladstone, Joseph Chamberlain och Lord Salisbury. Lady Dorothy härstammade också från William Cavendish, 4:e hertig av Devonshire, som tjänstgjorde som premiärminister från 1756 till 1757 i gemenskap med Newcastle och William Pitt den äldre. Hennes brorson William Cavendish, markis av Hartington, gifte sig med Kathleen Kennedy, en syster till John F. Kennedy.

År 1929 inledde Lady Dorothy en livslång affär med den konservative politikern Robert Boothby, ett arrangemang som skandaliserade societeten men förblev okänt för allmänheten.^[49] Philip Frere, delägare i Frere Cholmely solicitors, uppmanade Macmillan att inte skilja sig från sin fru, vilket på den tiden skulle ha varit ödesdigert för en offentlig karriär även för den "oskyldiga parten". Macmillan och lady Dorothy levde därefter i stort sett separata liv privat.^[50] Stressen som orsakades av detta kan ha bidragit till Macmillans nervösa sammanbrott 1931.^[51] Han behandlades ofta med nedlåtenhet av sina aristokratiska svärföräldrar och sågs som en sorglig och isolerad figur i Chatsworth House på 1930-talet.^[52] John Campbell menar att Macmillans förödmjukelse först var en viktig orsak till hans udda och rebelliska beteende på 1930-talet och sedan, under de följande decennierna, gjorde honom till en hårdare och mer hänsynslös politiker än sina rivaler Eden och Butler.^[53]

Makarna Macmillan fick fyra barn:

• Maurice Macmillan, viscount Macmillan av Ovenden (1921–1984), konservativ politiker och förläggare. Gift med Katharine Ormsby-Gore, dotter till den 4:e baronen Harlech. Hans far överlevde honom med nästan tre år.
• Lady Caroline Macmillan (1923-2016). Gift med Julian Faber; fem barn.
• Catherine Macmillan (1926-1991). Gift med Julian Amery (senare baron Amery av Lustleigh), konservativ politiker; fyra barn.
• Sarah Macmillan (1930-1970). Ett familjerykte om att Boothby var hennes biologiska far har avfärdats av den senaste och mest detaljerade studien. Gifte sig med Andrew Heath 1953; två barn. Efter att ha gjort abort 1951 kunde hon inte få egna barn och paret adopterade två söner.^[21][54] Hon hade ett olyckligt liv, som fördärvades av ett alkoholproblem, och dog endast 40 år gammal, medan hennes far överlevde henne med 16 år.

Lady Dorothy avled den 21 maj 1966, 65 år gammal.

På äldre dagar var Macmillan nära vän till Ava Anderson, viscountess Waverley, född Bodley, änka efter John Anderson, 1:e viscount Waverley.^[55] Eileen O'Casey, skådespelerska och hustru till den irländske dramatikern Seán O'Casey, var en annan kvinnlig vän, Macmillan publicerade hennes makes pjäser. Även om hon sägs ha ersatt Lady Dorothy i Macmillans tillgivenhet, råder det oenighet om hur förtroliga de blev efter deras respektive makars död, och om han friade.^{[56][57][58][59]}

Macmillan kandiderade 1923 i den krisande industrivalkretsen Stockton-on-Tees. Kampanjen kostade honom mellan 200 och 300 pund ur egen ficka.^[60] På den tiden förväntades kandidaterna ofta finansiera sina egna valkampanjer. Kollapsen i de liberala rösterna gjorde att han vann 1924. [59] År 1927 publicerade fyra parlamentsledamöter, däribland Boothby och Macmillan, en kort bok där de förespråkade radikala åtgärder.^[61] År 1928 beskrevs Macmillan av sin politiske hjälte, och numera parlamentskollega, David Lloyd George, som " född rebell".^[21][62]

Macmillan förlorade sitt mandat 1929 på grund av den höga regionala arbetslösheten. Han var nära att bli de konservativas kandidat i valet till Hitchin 1931.^[63] Den sittande parlamentsledamoten Guy Kindersley ställde dock in sina pensionsplaner, delvis på grund av sitt eget samröre med anti-Baldwin-rebellerna och hans misstänksamhet mot Macmillans sympati för Oswald Mosleys löften om radikala åtgärder för att minska arbetslösheten. I stället gjorde den nya kandidatens avgång i Stockton det möjligt för Macmillan att bli omvald där, och han återvände till underhuset för sin gamla plats.^[62]

Macmillan tillbringade 1930-talet på de bakre bänkarna. I mars 1932 gav han ut "The State and Industry" (inte att förväxla med hans tidigare pamflett "Industry and the State").^[64] I september 1932 gjorde han sitt första besök i Sovjetunionen.^[65] Macmillan gav också ut "The Next Step". Han förespråkade billiga pengar och statlig styrning av investeringar. År 1933 var han ensam författare till "Reconstruction: A Plea for a National Unity". År 1935 var han en av 15 parlamentsledamöter som skrev "Planning for Employment". Hans nästa publikation, "The Next Five Years", överskuggades av Lloyd Georges föreslagna "New Deal" 1935.^[64] Macmillan Press publicerade också ekonomen John Maynard Keynes arbete.^[61]

Macmillan avgick som inpiskare i regeringen (men inte i det konservativa partiet) i protest mot att sanktionerna mot Italien upphävdes efter dess erövring av Abessinien.^[66] "Chips" Channon beskrev honom som den "anspråkslöse, bokaktige, excentriske medlemmen av Stockton-on-Tees" och noterade (8 juli 1936) att han hade fått ett "iskallt meddelande" av den konservative premiärministern Stanley Baldwin. Baldwin nämnde senare att han hade överlevt genom att styra en medelväg mellan Harold Macmillan och John Gretton, en högerextremist.^[67]

"The Next Five Years Group", som Macmillan hade tillhört, avvecklades i november 1937. Hans bok The Middle Way utkom i juni 1938 och förespråkade en brett mittenorienterad politisk filosofi både nationellt och internationellt. Macmillan tog kontroll över tidskriften New Outlook och såg till att den publicerade politiska skrifter snarare än rent teoretiskt arbete.^[64]

År 1936 föreslog Macmillan att man skulle skapa ett partiöverskridande forum för antifascister för att skapa demokratisk enighet, men hans idéer avvisades av både Labours och de konservativas ledning.^[68]

Macmillan stödde Chamberlains första flygning för samtal med Hitler i Berchtesgaden, men inte hans efterföljande flygningar till Bad Godesberg och München. Efter München letade han efter ett "1931 i omvänd riktning", det vill säga en Labour-dominerad koalition där en del konservativa skulle sitta, motsatsen till den konservativt dominerade koalition som hade styrt Storbritannien sedan 1931.^[69] Han stödde den oberoende kandidaten Lindsay i fyllnadsvalet i Oxford 1938. Han skrev en pamflett "The Price of Peace" där han uppmanade till allians mellan Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen, men förväntade sig att Polen skulle göra territoriella "anpassningar" till Tyskland (dvs. ge upp Danzigkorridoren). I "Economic Aspects of Defence" (Försvarets ekonomiska aspekter) krävde han i början av 1939 ett försörjningsministerium.^[70]

Macmillan besökte Finland i februari 1940 och väckte stor sympati i Storbritannien när det invaderades av Sovjetunionen, som då var löst allierat med Nazityskland. Hans sista tal från de bakre bänkarna var att angripa regeringen för att den inte gjorde tillräckligt för att hjälpa Finland. Storbritannien räddades från ett potentiellt pinsamt åtagande när Vinterkriget tog slut i mars 1940.^[71]

Macmillan röstade mot regeringen i Norgedebatten i maj 1940, vilket bidrog till att störta Neville Chamberlain som premiärminister, och försökte stämma in med överste Josiah Wedgwood och sjunga "Rule, Britannia!" i underhusets kammare.^[72]

Macmillan blev slutligen minister genom att tjänstgöra i koalitionsregeringen under kriget som parlamentssekreterare vid försörjningsministeriet från 1940. Channon kommenterade (29 maj 1940) att det fanns "en viss munterhet över Harold Macmillans så uppenbara glädje av sin nya position".^[73]

Macmillans uppgift var att förse den brittiska armén och det brittiska flygvapnet med vapen och annan utrustning. Han reste land och rike runt för att koordinera produktionen och arbetade med viss framgång under Lord Beaverbrook för att öka tillgången och kvaliteten på pansarfordon.^[74]

Macmillan utnämndes till understatssekreterare för kolonierna 1942 och "lämnade ett dårhus för att gå in i ett mausoleum".^[75] Trots att han var biträdande minister var han medlem av Privy Council, och han talade i underhuset för kolonialsekreterarna lord Moyne och Lord Cranborne. Macmillan fick ansvaret för att öka den koloniala produktionen och handeln, och signalerade den framtida politiska inriktningen när han i juni 1942 förklarade:

"Den styrande principen för det koloniala imperiet bör vara principen om partnerskap mellan de olika element som det består av. Ur partnerskap kommer förståelse och vänskap. Inom samväldets struktur ligger de koloniala territoriernas framtid".^[74]

Macmillan förutspådde att de konservativa stod inför ett jordskredsnederlag efter kriget, vilket fick Channon att skriva (6 september 1944) om "den dåraktiga profetian om den där trevliga åsnan Harold Macmillan". I oktober 1942 skrev Harold Nicolson att Macmillan förutspådde "extrem socialism" efter kriget.^[76] Macmillan var nära att avgå när Oliver Stanley utsågs till utrikesminister i november 1942, eftersom han inte längre skulle vara talesman i underhuset som han hade varit under Cranborne. Brendan Bracken rådde honom att inte sluta.^[77]

Efter att Harry Crookshank hade vägrat att ta jobbet fick Macmillan verklig makt och kabinettsrang i slutet av 1942 som brittisk minister i Alger, som nyligen befriats i Operation Torch. Han rapporterade direkt till premiärministern i stället för till utrikesminister Anthony Eden. Oliver Lyttelton hade ett liknande jobb i Kairo, medan Robert D. Murphy var Macmillans motsvarighet i USA.^[77] Macmillan byggde upp en relation med den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhower, som då var överbefälhavare för de allierade i Medelhavet (SACMED), vilket visade sig vara till hjälp i hans karriär,^[37] och Richard Crossman erinrade sig senare att Macmillans metafor om "grekerna i det romerska imperiet" härstammade från denna tid (det vill säga att när USA ersatte Storbritannien som världens ledande makt, borde brittiska politiker och diplomater sträva efter att vägleda henne på samma sätt som grekiska slavar och frigivna hade rått mäktiga romare).^[78] Macmillan sade till Crossman: "Vi, min käre Crossman, är grekerna i det amerikanska imperiet. Ni kommer att finna amerikanerna på samma sätt som grekerna fann romarna – stora, vulgära, livliga människor, mer livskraftiga än vi och också mer lättjefulla, med mer oförstörda dygder, men också mer korrumperade. Vi måste sköta AFHQ (de allierade styrkornas högkvarter) på samma sätt som de grekiska slavarna skötte kejsar Claudius operationer".^[79] Vid Casablancakonferensen bidrog Macmillan till att USA accepterade, om inte erkände, den frie franske ledaren Charles de Gaulle.^[80] Macmillan skrev i sin dagbok under Casablancakonferensen: "Jag döpte de två personligheterna till kejsaren av öst och kejsaren av väst och det var faktiskt snarare som ett möte med det sena romerska imperiet".^[79] För Macmillan övertygade de "anmärkningsvärda och romantiska episoderna" när president Roosevelt träffade premiärminister Churchill i Casablanca honom om att personlig diplomati var det bästa sättet att hantera amerikaner, vilket senare påverkade hans utrikespolitik som premiärminister.^[81]

Den 22 februari 1943 brännskadades Macmillan svårt i en flygolycka,^[82] när han försökte klättra tillbaka in i planet för att rädda en fransman. Han var tvungen att få bandage i ansiktet. I sitt delirium föreställde han sig att han var tillbaka på en röjningsstation vid en olycka i Somme och bad om att ett meddelande skulle vidarebefordras till hans mor, som nu var död.^[83]

Tillsammans med Gladwyn Jebb hjälpte han till att förhandla fram det italienska vapenstilleståndet i augusti 1943, mellan Siciliens fall och landstigningen i Salerno. Detta orsakade friktion med Eden och utrikesdepartementet.^[84] Han var baserad i Caserta under resten av kriget. I slutet av 1943 utnämndes han till Storbritanniens högkommissarie för det rådgivande rådet för Italien.^[85] Han besökte London i oktober 1943 och hamnade återigen i konflikt med Eden. Eden utnämnde Duff Cooper till representant för den fria franska regeringen i Algeriet (efter befrielsen av det franska fastlandet fortsatte han senare som ambassadör i Frankrike från november 1944) och Noel Charles till ambassadör i Italien för att minska Macmillans inflytande.^[86] I maj 1944 retade Macmillan upp Eden genom att kräva ett snabbt fredsavtal med Italien (vid den tiden hade en pro-allierad regim under Badoglio viss makt i den södra, befriade, delen av Italien), ett drag som Churchill föredrog. I juni 1944 argumenterade han för en brittiskledd framstöt uppför Ljubljanagapet in i Centraleuropa (Operation "Armpit") istället för den planerade omdirigeringen av amerikanska och fria franska styrkor till södra Frankrike (Operation Dragoon). Detta förslag imponerade på Churchill och general Alexander, men vann inte amerikanskt gillande. Eden skickade ut Robert Dixon för att avskaffa tjänsten som Resident Minister, eftersom det då inte fanns något jobb för Macmillan i Storbritannien, men han lyckades förhindra att hans jobb avskaffades. Churchill besökte Italien i augusti 1944. Den 14 september 1944 utnämndes Macmillan till chefskommissarie för de allierades kontrollkommission för Italien (som efterträdare till general Noel Mason-MacFarlane). Han fortsatte att vara brittisk minister vid de allierades högkvarter och brittisk politisk rådgivare till "Jumbo" Wilson, nu överbefälhavare för Medelhavet. Den 10 november 1944 utsågs han till tillförordnad ordförande för den allierade kommissionen (överbefälhavaren var ordförande).^[87]

Macmillan besökte Grekland den 11 december 1944. När tyskarna hade dragit sig tillbaka hade brittiska trupper under general Scobie grupperats i Aten, men det fanns farhågor om att den prokommunistiska grekiska motståndsrörelsen, EAM och dess militära gren ELAS, skulle ta makten eller komma i konflikt med brittiska trupper. Macmillan åkte i en stridsvagn och utsattes för krypskyttars beskjutning vid den brittiska ambassaden. Trots fientligheten från stora delar av den brittiska och amerikanska opinionen, som var sympatiskt inställd till gerillan och fientligt inställd till vad som sågs som imperialistiskt beteende, övertalade han en motvillig Churchill, som besökte Aten senare samma månad, att acceptera ärkebiskop Damaskinos som regent på den landsflyktige kung Georg II:s vägnar. En vapenvila förhandlades fram i januari 1945, vilket gjorde det möjligt för en pro-brittisk regim att sitta kvar vid makten, vilket Churchill hade krävt i procentavtalet föregående höst.^[88] 1947 skulle USA ta över Storbritanniens roll som "beskyddare" av Grekland och Turkiet, för att hålla Sovjet borta från Medelhavet, den så kallade "Trumandoktrinen".

Macmillan var också den minister som gav råd till general Keightley i V Corps, den högste allierade befälhavaren i Österrike med ansvar för Operation Keelhaul, som inkluderade tvångsrepatriering av upp till 70 000 krigsfångar till Sovjetunionen och Josip Broz Titos Jugoslavien 1945. Deportationerna och Macmillans inblandning blev senare en källa till kontroverser på grund av den hårda behandling som nazistiska kollaboratörer och antipartisaner utsattes för av mottagarländerna, och för att V Corps i förvirringen gick längre än de villkor som överenskommits i Jalta och de allierade styrkornas högkvarter genom att repatriera 4000 vitryska soldater och 11 000 civila familjemedlemmar.^[89][90][91]

Macmillan lekte med ett erbjudande om att efterträda Duff Cooper som parlamentsledamot för det säkra konservativa sätet Westminster St George's.^[63] Han kritiserades lokalt för sin långa frånvaro och föreslog att Lady Dorothy skulle kandidera för Stockton 1945, eftersom hon hade innehaft platsen i fem år. Hon var tydligen villig. Det ansågs dock bättre för honom att bli sedd för att försvara sin plats, och Lord Beaverbrook hade redan talat med Churchill för att ordna så att Macmillan fick en annan plats i händelse av nederlag.^[92]

Macmillan återvände till England efter det europeiska kriget och kände sig "nästan som en främling hemma".^[93] Han var flygminister i två månader i Churchills expeditionsministär, "som till stor del ägnades åt valkampanj", eftersom det inte fanns "mycket att göra i fråga om framförhållning".^[94]

Macmillan förlorade visserligen Stockton i Labours jordskredsseger i juli 1945, men återvände till parlamentet i fyllnadsvalet i november 1945 i Bromley. I sin dagbok skrev Harold Nicolson om känslorna hos Tory-ledamöterna: "De tycker att Winston är för gammal och Anthony (Eden) för svag. De vill ha Harold Macmillan som deras ledare."^[95]

Han var medlem av den brittiska delegationen till Europarådets rådgivande församling från 1949 till 1951 och spelade en framträdande roll – som en viktig medhjälpare och allierad till Winston Churchill – i att trycka på för större europeisk integration som ett bålverk mot sovjetisk totalitarism och för att förhindra en upprepning av naziststyrets fasor.

Även om Macmillan spelade en viktig roll i utarbetandet av "Industrial Charter" ("Crossbencher" i Sunday Express kallade den den andra upplagan av The Middle Way) antog han nu, som parlamentsledamot för en säker plats, en något mer högerorienterad offentlig persona, som försvarade privat företagsamhet och häftigt motsatte sig Labourregeringen i underhuset.^[96]

I och med de konservativas seger 1951 blev Macmillan bostads- och lokalminister under Churchill, som gav honom förtroendet att uppfylla löftet att bygga 300 000 hus per år (en ökning från det tidigare målet på 200 000 per år), som han höll som svar på ett tal vid partikongressen 1950. Macmillan trodde först att Bostadsdepartementet, som rankades på plats 13 av 16 i kabinettslistan, var en politisk återvändsgränd och skrev i sin dagbok (28 oktober 1951) att det "inte alls var min kopp te ... Jag har verkligen inte en aning om hur jag ska ta mig an jobbet". Det betydde att man fick tillgång till stål, cement och timmer när statskassan försökte maximera exporten och minimera importen.^[97] "Det är ett vågspel – det kommer att vara avgörande för din politiska karriär", sa Churchill, "men varje enkelt hem kommer att välsigna ditt namn om du lyckas."^[98]

Redan i juli 1952 kritiserade Macmillan Butler (som då var finansminister) i sin dagbok och anklagade honom för att "ogilla och frukta honom"; i själva verket finns det inga bevis för att Butler betraktade Macmillan som en rival i detta skede. I april 1953 uppmuntrade Beaverbrook Macmillan att tänka att han i en framtida ledarskapstävling skulle kunna hamna i ett dött lopp mellan Eden och Butler, som den unge Beaverbrook (Max Aitken som han hade varit vid den tiden) hade hjälpt Bonar Law att göra 1911.^[99] I juli 1953 övervägde Macmillan att skjuta upp sin gallblåseoperation ifall Churchill, som just hade drabbats av en allvarlig stroke medan Eden också låg på sjukhus, var tvungen att avgå.^[100]

Macmillan uppnådde sitt bostadsmål i slutet av 1953, ett år tidigare än planerat.^[101][102]

Macmillan var försvarsminister från oktober 1954, men fann att hans auktoritet begränsades av Churchills personliga inblandning.^[103] Enligt The Economist: "Han gav intrycket att hans egen otvivelaktiga förmåga att fantasifullt genomföra sin egen show smälte bort när en överordnad i augusti flåsade honom i nacken."^[104]

Ett viktigt tema under hans tid vid försvaret var ministeriets växande beroende av kärnvapenavskräckning, enligt vissa kritiker, på bekostnad av konventionella styrkor.^[105] Försvarets vitbok från februari 1955, som tillkännagav beslutet att tillverka vätebomben, fick stöd över partigränserna.^[106]

"Det krossar mitt hjärta att se den lejonhjärtade Churchill börja sjunka ner i ett slags Petain", skrev Macmillan i sin dagbok när premiärministerns mentala och fysiska krafter synbart försvagades. Macmillan var en av de få ministrar som var modiga nog att säga till Churchill rakt i ansiktet att det var dags för honom att gå i pension.^[107] Petain, en framgångsrik fransk general under första världskriget, hade blivit senil när han ledde den protyska Vichyregimen.

Under andra världskriget hade Macmillans tandlösa flin, säckiga byxor och båglösa glasögon gett honom, som hans levnadstecknare uttrycker det, "en air av en tidig bolsjevikledare".^[108] På 1950-talet hade han fått sina tänder lagade, låtit håret växa i en mer välformad stil, bar Savile Row-kostymer och gick med en före detta gardistsofficers eldgaffel-hållning, och fick det förnämliga utseendet från sin senare karriär.^[109] Campbell skriver att "det har inte funnits någon mer häpnadsväckande personlig förnyelse i brittisk politik".^[110] Han bar ofta antingen en Old Etonian slips eller en Brigade of Guards-slips.^[111] Campbell menar också att Harold Wilsons imageförändring under Macmillans tid som premiärminister från "tråkig ung statistiker till älskvärd Yorkshire-komiker" gjordes i en medveten imitation av Macmillan.^[76]

Macmillan var utrikesminister i april-december 1955 i Anthony Edens regering, som hade tagit över som premiärminister efter den avgående Churchill. När han återvände från toppmötet i Genève samma år skapade han rubriker genom att förklara: "Det kommer inte att bli något krig."^[112] Om utrikesminister Macmillans roll anmärkte han:

"Ingenting han kan säga kan göra särskilt mycket gott, och nästan vad han än kan säga kan göra stor skada. Allt han säger som inte är uppenbart är farligt; Det som inte är banalt är riskabelt. Han balanserar ständigt mellan klichén och indiskretionen."^[112]

Macmillan utnämndes till finansminister i december 1955.^[113] Han hade njutit av sina åtta månader som utrikesminister och ville inte flytta. Han insisterade på att vara "obestridd ledare för hemmafronten" och att Edens de facto ställföreträdare Rab Butler, som han ersatte som finansminister, inte skulle ha titeln "vice premiärminister" och inte behandlas som överordnad honom. Han försökte till och med (förgäves) kräva att Salisbury, inte Butler, skulle leda kabinettet i Edens frånvaro. Macmillan hävdade senare i sina memoarer att han fortfarande hade förväntat sig att Butler, som var åtta år yngre, skulle efterträda Eden, men korrespondens med Lord Woolton vid den tiden gör det klart att Macmillan tänkte mycket på tronföljden. Så tidigt som i januari 1956 sa han till Edens pressekreterare William D. Clark att det skulle bli "intressant att se hur länge Anthony kan sitta kvar i sadeln".^[114]

Macmillan planerade att dra tillbaka den sänkning av inkomstskatten som Butler hade gjort ett år tidigare, men backade ur efter ett "uppriktigt samtal" med Butler, som hotade med avgång, den 28 mars 1956. Han nöjde sig istället med nedskärningar och hotade själv med att avgå tills han tilläts skära ner på bröd- och mjölksubventionerna, något som kabinettet inte hade tillåtit Butler att göra.^[115]

En av hans innovationer på finansdepartementet var införandet av premieobligationer,^[116] som tillkännagavs i hans budget den 17 april 1956.^[117] Även om Labouroppositionen till en början fördömde dem som ett "smutsigt lotteri", blev de en omedelbar succé hos allmänheten, med 1 000 pund som vanns i den första prisdragningen i juni 1957.

En ung John Major närvarade vid presentationen av budgeten och tillskriver sina politiska ambitioner till denna händelse.^[118]

I november 1956 invaderade Storbritannien Egypten i maskopi med Frankrike och Israel i Suezkrisen. Enligt Labours skuggkansler Harold Wilson var Macmillan "först in, först ut":^[119] först mycket stödjande av invasionen, sedan en drivande kraft i Storbritanniens förödmjukande tillbakadragande i kölvattnet av den finanskris som orsakades av påtryckningar från den amerikanska regeringen.^[120] Sedan den egyptiska revolutionen 1952 hade relationerna mellan Storbritannien och Egypten försämrats. Den egyptiska regeringen, som kom att domineras av Gamal Abdel Nasser, var motståndare till den brittiska militära närvaron i arabvärlden. Nassers egyptiska nationalisering av Suezkanalen den 26 juli 1956 föranledde den brittiska regeringen och Guy Mollets franska regering att inleda planer på att invadera Egypten, återta kanalen och störta Nasser. Macmillan skrev i sin dagbok: "Om Nasser 'kommer undan med det' är det kört för oss. Hela arabvärlden kommer att förakta oss ... Nuri [es-Said, brittiskstödd premiärminister i Irak] och våra vänner kommer att falla. Det kan mycket väl vara slutet på det brittiska inflytandet och styrkan för alltid. Så i sista hand måste vi använda våld och trotsa opinionen, här och utomlands".^[121]

Macmillan hotade att avgå om inte våld användes mot Nasser.^[122] Han var djupt involverad i den hemliga planeringen av invasionen med Frankrike och Israel. Det var han som först föreslog maskopi med Israel.^[123] Den 5 augusti 1956 träffade Macmillan Churchill på Chartwell och berättade för honom att regeringens plan för att helt enkelt återta kontrollen över kanalen inte var tillräcklig och föreslog att Israel skulle involveras, och skrev i sin dagbok för den dagen: "Visst, om vi landstiger måste vi söka upp de egyptiska styrkorna; förstöra dem; och störta Nassers regering. Churchill tycktes hålla med om allt detta."^[124] Macmillan kände president Eisenhower väl, men missbedömde hans starka motstånd mot en militär lösning. Macmillan träffade Eisenhower privat den 25 september 1956 och övertygade sig själv om att USA inte skulle motsätta sig invasionen,^[125] trots farhågor från den brittiske ambassadören, Sir Roger Makins, som också var närvarande. Macmillan brydde sig inte om en varning från utrikesminister John Foster Dulles om att vad den brittiska regeringen än gjorde skulle det vänta till efter det amerikanska presidentvalet den 6 november, och underlät att rapportera Dulles kommentarer till Eden.

Finansdepartementet var hans domän, men han erkände inte den finansiella katastrof som skulle kunna bli följden av den amerikanska regeringens åtgärder. Det brittiska pundet tömdes ut ur Bank of England i en oroväckande takt. Kanalen blockerades av egyptierna och de flesta oljetransporter försenades eftersom tankfartyg var tvungna att gå runt Afrika. Den amerikanska regeringen vägrade att ta emot någon ekonomisk hjälp tills Storbritannien drog tillbaka sina styrkor från Egypten. När han insåg detta ändrade han sig och krävde ett tillbakadragande på USA:s villkor, samtidigt som han överdrev finanskrisen.^[126] Den 6 november informerade Macmillan kabinettet om att Storbritannien hade förlorat 370 miljoner dollar bara under de första dagarna i november.^[127] Ställda inför Macmillans domedagsprofetia hade kabinettet inget annat val än att acceptera dessa villkor och dra sig tillbaka. Kanalen förblev i egyptiska händer, och Nassers regering fortsatte sitt stöd till arabiska och afrikanska nationella motståndsrörelser som motsatte sig den brittiska och franska närvaron i regionen och på kontinenten.^[126]

Senare i livet var Macmillan öppen med att han inte hade läst Eisenhowers tankar korrekt och beklagade djupt den skada som åsamkats de anglo-amerikanska relationerna, men vidhöll alltid att den engelsk-franska militärens svar på nationaliseringen av kanalen hade varit det bästa.^[128] D. R. Thorpe tillbakavisar anklagelsen att Macmillan medvetet spelade falskt med Suez (dvs. uppmuntrade Eden att anfalla för att förgöra honom som premiärminister), och noterar att Macmillan privat satte chanserna till framgång till 51-49.^[129]

Storbritanniens förödmjukelse i händerna på USA orsakade djup ilska bland konservativa parlamentsledamöter. Efter vapenvilan fick en motion på Order Paper som anklagade USA för att "allvarligt äventyra Atlantpakten" underskrifter av över hundra parlamentsledamöter.^[130] Macmillan försökte, men misslyckades, att träffa Eisenhower (som också vägrade att träffa utrikesminister Selwyn Lloyd) bakom Butlers och Edens rygg. Macmillan hade ett antal möten med USA:s ambassadör Winthrop Aldrich, där han sa att om han var premiärminister skulle den amerikanska administrationen finna honom mycket mer tillmötesgående. Eisenhower uppmuntrade Aldrich att ha fler möten. Macmillan och Butler träffade Aldrich den 21 november. Eisenhower talade varmt om Macmillan ("En rakryggad, fin man, och vad honom anbelangar, den enastående av de britter han tjänade med under kriget").^[131][132]

På kvällen den 22 november 1956 talade Butler, som just hade tillkännagett det brittiska tillbakadragandet, inför 1922-kommittén (konservativa backbenchers) tillsammans med Macmillan. Efter Butlers nedstämda kommentarer, ungefär tio minuter långa, höll Macmillan ett gripande trettiofem minuter långt tal som Enoch Powell beskrev som "en av de mest fruktansvärda saker som jag minns inom politiken ... (Macmillan) lyckades med den gamle skådespelarens hela skicklighet att sätta Rab på villovägar. Det rena djävulskapet i det gränsade till det äckliga." Han utvecklade sin metafor att britterna hädanefter måste sträva efter att vara "greker i det romerska imperiet", och enligt Philip Goodharts minne slog han nästan Butler av stolen med sina expansiva armgester. Macmillan skrev: "Jag hade Torypartiet i mina händer över helgen, det var allt jag hade för avsikt att göra". Macmillan hade ytterligare möten med Aldrich och Winston Churchill efter att Eden rest till Jamaica (23 november) samtidigt som han informerade journalister (oärligt) om att han planerade att dra sig tillbaka och gå till överhuset.^[133][134] Han antydde också att han inte skulle tjäna under Butler.^[135]

Butler skrev senare att han under sin tid som tillförordnad regeringschef, lade märke till att ministrar ständigt kom och gick till Macmillans arbetsrum intill – och att de som deltog alla verkade bli befordrade när Macmillan blev premiärminister. Macmillan hade motsatt sig Edens resa till Jamaica och sagt till Butler (15 december, dagen efter Edens återkomst) att yngre medlemmar av kabinettet ville ha bort Eden.^[136] Macmillan argumenterade i kabinettet den 4 januari för att Suez skulle betraktas som en "strategisk reträtt" i likhet med Mons eller Dunkerque. Detta godkändes inte av Eden i kabinettet den 7 januari.^[137]

Hans politiska ställning förstördes och Eden avgick på grund av dålig hälsa den 9 januari 1957.^[138] Vid den tiden hade det konservativa partiet ingen formell mekanism för att välja en ny ledare, och drottning Elizabeth II utsåg Macmillan till premiärminister efter att ha rådfrågat Churchill och markisen av Salisbury, som hade frågat kabinettet individuellt om deras åsikter, alla utom två eller tre valde Macmillan. Detta förvånade en del observatörer som hade väntat sig att Edens ställföreträdare Rab Butler skulle bli vald.^[139] Den politiska situationen efter Suez var så desperat att när han tillträdde den 10 januari sa han till drottningen att han inte kunde garantera att hans regering skulle vara i "sex veckor" – även om han i slutändan skulle vara ansvarig för regeringen i mer än sex år.^[140]

Redan från början av sin tid som premiärminister ville Macmillan skildra en bild av lugn och stil, i kontrast till sin upphetsade föregångare. Han tystade ljudet på premiärministerns bil, som Eden hade använt ofta. Han annonserade sin kärlek till att läsa Anthony Trollope och Jane Austen, och på dörren till privatsekreterarnas rum på 10 Downing Street hängde han ett citat från Gilbert och Sullivans operett The Gondoliers: "Tysta, lugna överläggningar löser upp varje knut".^[141]

Macmillan fyllde regeringsposterna med 35 gamla elever från Eton College, sju av dem i kabinettet.^[142] Han var också hängiven emot familjemedlemmar: när Andrew Cavendish, 11:e hertig av Devonshire senare utsågs (bland annat minister för kolonialfrågor från 1963 till 1964) beskrev han sin farbrors beteende som "den största nepotismhandlingen någonsin".^[143] Macmillans försvarsminister Duncan Sandys skrev vid den tiden: "Eden hade ingen gåva för ledarskap; Under Macmillan som premiärminister är allt bättre, kabinettsmötena är ganska förändrade".^[144] Många ministrar tyckte att Macmillan var mer beslutsam och livlig än både Churchill och Eden hade varit.^[144] En annan av Macmillans ministrar, Charles Hill, uppgav att Macmillan dominerade kabinettsmötena "genom ren överlägsenhet i sinne och omdöme".^[145] Macmillan gjorde ofta anspelningar på historia, litteratur och klassiker vid kabinettsmöten, vilket gav honom ett rykte om sig att vara både lärd och underhållande, även om många ministrar tyckte att hans sätt var för auktoritärt.^[145] Macmillan hade inget "inre kabinett" och upprätthöll istället en-till-en-relationer med ett fåtal äldre ministrar som Rab Butler som vanligtvis tjänstgjorde som tillförordnad premiärminister när Macmillan var på ett av sina frekventa utlandsbesök.^[145] Selwyn Lloyd beskrev Macmillan som att han behandlade de flesta av sina ministrar som "juniora officerare i en enhet som han förde befäl över".^[145] Lloyd erinrade sig att Macmillan: "betraktade kabinettet som ett instrument att spela på, en kropp som skulle formas efter hans vilja... mycket sällan misslyckades han med att få sin vilja igenom".^[145] Macmillan gav i allmänhet sina ministrar stort spelrum i förvaltningen av sina departement och ingrep endast om han ansåg att något hade gått fel.^[144] Macmillan stod särskilt nära sina tre privatsekreterare, Tom Bligh, Freddie Bishop och Philip de Zulueta, som var hans favoritrådgivare.^[145] Många ministrar klagade ofta på att Macmillan tog sina privatsekreterares råd på större allvar än han tog deras egna.^[145]

Han fick smeknamnet "Supermac" 1958 av serietecknaren Victor Weisz, som hade för avsikt att antyda att Macmillan försökte framställa sig själv som en "Superman"-figur.^[145] Det var menat som ett hån men slog tillbaka och kom att användas på ett neutralt eller vänligt sätt. Weisz försökte sätta andra namn på honom, bland annat "Mac the Knife" vid tiden för de omfattande regeringsskiftena 1962, men ingen av dem slog igenom.^[146]

Vid sidan av utrikespolitiken var ekonomin Macmillans andra huvudfråga.^[147] Hans One-nation-inställning till ekonomin var att sträva efter hög eller full sysselsättning, särskilt när ett allmänt val närmade sig. Detta stod i kontrast till finansministrarna som hävdade att stödet till det brittiska pundet krävde utgiftsnedskärningar och, förmodligen, en ökning av arbetslösheten. Deras råd avvisades och i januari 1958 avgick de tre finansministrarna – Peter Thorneycroft, Nigel Birch och Enoch Powell sedd som deras intellektuella ledare. D. R. Thorpe hävdar att detta, som kom efter att Labourministrarna Aneurin Bevan, John Freeman och Harold Wilson avgått i april 1951 (som hade velat ha högre utgifter), och de nedskärningar som Butler och Macmillan gjorde som kansler 1955-56, var ytterligare ett steg i utvecklingen av "stop-go"-ekonomi, i motsats till försiktig förvaltning på medellång sikt.^[148] Macmillan, som var ute på en rundresa i Samväldet, avfärdade denna händelse som "en liten lokal svårighet". Han hyste inget agg mot Thorneycroft och tog med sig honom och Powell, som han var mer misstänksam mot, tillbaka in i regeringen 1960.^[149]

Under denna period inleddes också en mer aktiv penningpolitik. Den officiella bankräntan, som hade hållits låg sedan 1930-talet, höjdes i september 1958.^[148] Förändringen av bankräntan gav upphov till rykten i City of London om att vissa finansiärer – som var Bank of England-direktörer med ledande befattningar i privata företag – utnyttjade förhandskännedom om ränteändringen i vad som liknade insiderhandel. Det politiska trycket ökade på regeringen och Macmillan gick med på 1957 års Bank Rate Tribunal. Efter att ha hört vittnesmål under vintern 1957 och rapporterat i januari 1958 frikände denna undersökning alla som var inblandade i vad vissa journalister uppfattade som en [[|Whitewashing (censur)|skönmålning]].^[150]

Under Macmillans tid som premiärminister steg den genomsnittliga levnadsstandarden stadigt^[151] samtidigt som många sociala reformer genomfördes. Clean Air Act 1956 antogs under hans tid som finansminister. Under hans tid som premiärminister antogs Housing Act 1957, Offices Act 1960, Noise Abatement Act 1960,^[152] och Factories Act 1961. Införande av ett system med graderad pension för att ge pensionärer en extra inkomst,^[153] införande av ett särskilt barnbidrag för föräldralösa barn till skilda föräldrar^[154] och en minskning av standardarbetsveckan från 48 till 42 timmar.^[155]

Macmillan tog nära kontroll över utrikespolitiken. Han arbetade för att minska sprickan med USA efter Suezkrisen (1956), där hans vänskap med Eisenhower under kriget var avgörande. De två hade en produktiv konferens på Bermuda så tidigt som i mars 1957.

I februari 1959 besökte Macmillan Sovjetunionen. Samtalen med Nikita Chrusjtjov minskade spänningarna i relationerna mellan öst och väst i Västberlin och ledde till en principöverenskommelse om att stoppa kärnvapenproven och att hålla ytterligare ett toppmöte mellan de allierades och Sovjetunionens regeringschefer.^[156]

I Mellanöstern, som stod inför Bagdadpaktens kollaps 1958 och spridningen av sovjetiskt inflytande, agerade Macmillan beslutsamt för att återställa förtroendet hos de allierade i Persiska viken, genom att använda Royal Air Force och specialstyrkor för att slå ner en revolt som stöddes av Saudiarabien och Egypten mot sultanen av Oman, Said bin Taimur, i juli 1957^[157], utplacering av luftburna bataljoner för att försvara Jordanien mot Förenade Arabemiratens republikanska omstörtande verksamhet i juli 1958;^[158] och avskräcka irakiska krav på Kuwait genom att landsätta en brigadgrupp i juni 1961 under Irak-Kuwait-krisen 1961.^[159]

Macmillan var en stor förespråkare och arkitekt för avkolonisering. Guldkusten blev självständigt som Ghana, och Federationen Malaya blev självständig inom Samväldet 1957. "Den materiella styrkan hos medlemmarna i det gamla samväldet, om den förenades med det moraliska inflytandet från de asiatiska medlemmarna, innebar att ett enat samvälde alltid skulle ha en mycket kraftfull röst i världspolitiken", sade Macmillan i ett tal 1957 under en rundresa i det forna brittiska imperiet.^[160]

I april 1957 bekräftade Macmillan sitt starka stöd för det brittiska kärnvapenprogrammet. En rad premiärministrar efter andra världskriget hade varit fast beslutna att övertala USA att återuppta det krigstida samarbetet inom kärnvapenforskning. Macmillan trodde att ett sätt att uppmuntra ett sådant samarbete skulle vara att Storbritannien påskyndade utvecklingen av sin egen vätebomb, som framgångsrikt testades den 8 november 1957.

Macmillans beslut ledde till ökade krav på kärnkraftverken Windscale och (senare) Calder Hall att producera plutonium för militära ändamål.^[161] Som ett resultat av detta eroderades säkerhetsmarginalerna för radioaktiva ämnen inuti Windscale-reaktorn. Detta bidrog till Windscale-branden natten till den 10 oktober 1957, som bröt ut i plutoniumanläggningen i Pile No. 1, och radioaktiva föroreningar färdades upp i en skorsten där filtren blockerade en del, men inte allt, av det förorenade materialet. Det radioaktiva molnet spred sig till sydöstra England och nedfallet nådde det europeiska fastlandet. Trots att vetenskapsmän under en tid hade varnat för farorna med en sådan olycka, skyllde regeringen på de arbetare som hade släckt branden för "en felbedömning", snarare än de politiska påtryckningarna för att påskynda megatonbomben.^[162][163]

Bekymrad över att allmänhetens förtroende för kärnenergiprogrammet skulle kunna rubbas och att teknisk information skulle kunna missbrukas av motståndare till försvarssamarbete i den amerikanska kongressen, undanhöll Macmillan allt utom sammanfattningen av en rapport om branden som utarbetats för Atomic Energy Authority av Sir William Penney, chef för Atomic Weapons Research Establishment.^[164] Senare offentliggjorda dokument visar att "Macmillans nedskärningar var få och dolde få tekniska detaljer",^[165] och att inte ens den fullständiga rapporten fann någon fara för folkhälsan, men senare officiella uppskattningar erkände att utsläppet av polonium-210 direkt kan ha lett till 25 till 50 dödsfall, och antikärnkraftsgrupper kopplade det till 1 000 dödliga cancerformer.^[166][167]

Den 25 mars 1957 gick Macmillan med på Eisenhowers begäran om att basera 60 Thor IRBM i England under gemensam kontroll för att ersätta de kärnvapenbombplan från Strategic Air Command, som hade varit stationerade under gemensam kontroll sedan 1948 och närmade sig föråldring. Delvis som en konsekvens av denna förmån lättades i slutet av oktober 1957 den amerikanska McMahon-lagen för att underlätta kärnkraftssamarbete mellan de två regeringarna, till en början i syfte att producera renare vapen och minska behovet av dubbla tester.^[168] Avtalet om ömsesidigt försvar följde den 3 juli 1958 och påskyndade den brittiska utvecklingen av ballistiska missiler,^[169] trots den oro som uttrycktes vid den tiden om den impuls som samarbete skulle kunna ge till kärnvapenspridning genom att väcka avundsjuka hos Frankrike och andra allierade.^[170]

Macmillan såg en möjlighet att öka det brittiska inflytandet över USA i och med uppskjutningen av den sovjetiska satelliten Sputnik, vilket orsakade en allvarlig förtroendekris i USA som Macmillan skrev i sin dagbok: "Den ryska framgången med uppskjutningen av satelliten har varit något som kan liknas vid Pearl Harbour. Den amerikanska kaxigheten är skakad.... Presidenten är under hård attack för första gången... Atmosfären är nu sådan att nästan vad som helst kan avgöras, hur revolutionerande det än må vara."^[171] Den "revolutionära" förändring som Macmillan eftersträvade var ett mer jämlikt anglo-amerikanskt partnerskap eftersom han använde Sputnikkrisen för att pressa Eisenhower att i sin tur pressa kongressen att upphäva 1946 års MacMahon-lag, som förbjöd USA att dela kärnteknik med utländska regeringar, ett mål som uppnåtts i slutet av 1957.^[172]

Dessutom lyckades Macmillan få Eisenhower att gå med på att inrätta anglo-amerikanska "arbetsgrupper" för att undersöka utrikespolitiska problem och för vad han kallade "Declaration of Interdependence" (en titel som inte användes av amerikanerna som kallade den "Declaration of Common Purpose"), som han ansåg markerade början på en ny era av anglo-amerikanskt partnerskap.^[173] Senare skulle Macmillan få veta att varken Eisenhower eller Kennedy delade antagandet att han tillämpade på "Declaration of Interdependence" att den amerikanske presidenten och den brittiske premiärministern hade lika stor makt över beslut om krig och fred.^[174] Macmillan ansåg att den amerikanska politiken gentemot Sovjetunionen var alltför stelbent och konfrontativ och förespråkade en avspänningspolitik i syfte att minska det kalla krigets spänningar.^[175]

Macmillan ledde de konservativa till seger i valet 1959 och ökade sitt partis majoritet från 60 till 100 platser. Kampanjen utgick från de ekonomiska förbättringar som uppnåtts samt den låga arbetslösheten och den förbättrade levnadsstandarden. Parollen "Livet är bättre under de konservativa" matchades av Macmillans egen kommentar från 1957: "Låt oss verkligen vara uppriktiga om det – de flesta av vårt folk har aldrig haft det så bra"^[176] vanligtvis omskrivet som "Ni har aldrig haft det så bra". En sådan retorik återspeglade en ny verklighet av arbetarklassens välstånd. Det har hävdats att "den viktigaste faktorn i de konservativas seger var att den genomsnittliga reallönen för industriarbetare hade stigit med över 20 procent sedan Churchills seger 1951".^[177] Segerns omfattning betydde inte bara att de konservativa hade vunnit tre på varandra följande parlamentsval, utan att de också hade ökat sin majoritet varje gång. Det utlöste en debatt om huruvida Labour (som nu leddes av Hugh Gaitskell) skulle kunna vinna ett nyval igen. Levnadsstandarden hade stigit tillräckligt för att arbetarna skulle kunna delta i en konsumtionsekonomi, vilket förde arbetarklassens angelägenheter bort från Labourpartiets traditionella åsikter.^[178]

Storbritanniens problem med betalningsbalansen ledde till att finansminister Selwyn Lloyd införde ett sju månader långt lönestopp 1961^[179] och detta ledde bland annat till att regeringen förlorade i popularitet och en rad fyllnadsval hölls i mars 1962, av vilka det mest kända var Orpington den 14 mars.^[180] Butler läckte till Daily Mail den 11 juli 1962 att en stor regeringsombildning var nära förestående.^[181] Macmillan fruktade för sin egen ställning och hävdade senare (1 augusti) för Lloyd att Butler, som satt för ett mandat på landsbygden i East Anglia som troligen skulle lida av EG:s jordbruksprotektionism, hade planerat att splittra partiet i frågan om EG-inträde (det finns inga bevis för att så var fallet).^[182]

I 1962 års regeringsombildning, känd som "De långa knivarnas natt", avskedade Macmillan åtta ministrar, inklusive Selwyn Lloyd. Regeringsskiftena sågs allmänt som ett tecken på panik, och den unge liberale parlamentsledamoten Jeremy Thorpe sa om Macmillans avskedanden: "Ingen har större kärlek än att han ger sina vänner livet ut". Macmillan kritiserades öppet av sin föregångare Anthony Eden, en handling som nästan saknar motstycke.^[183]

Macmillan stödde skapandet av National Economic Development Council (NEDC, känt som "Neddy"), som tillkännagavs sommaren 1961 och sammanträdde för första gången 1962. National Inincome Commission (NIC, känd som "Nicky"), som inrättades i oktober 1962 för att införa kontroller av inkomster som en del av hans tillväxt-utan-inflation-politik, visade sig dock vara mindre effektiv. Detta berodde till stor del på att arbetsgivarna och den fackliga kongressen (TUC) bojkottade den.^[179] En ytterligare serie subtila indikatorer och kontroller introducerades under hans tid som premiärminister.

Rapporten The Reshaping of British Railways^[184] (eller Beeching I-rapporten) publicerades den 27 mars 1963. Rapporten börjar med att citera ett utlåtande från premiärministern Harold Macmillan från 1960: "För det första måste industrin vara av en storlek och ett mönster som är anpassat till moderna förhållanden och framtidsutsikter. I synnerhet måste järnvägssystemet utformas så att det motsvarar de aktuella behoven, och moderniseringsplanen måste anpassas till denna nya form",^[a] och med förutsättningen att järnvägarna bör drivas som en lönsam verksamhet.^[b] Detta ledde till den ökända Beeching Axe, som förstörde många mil av permanent väg och skar av städer från järnvägsnätet.

1956 blev Macmillan juris hedersdoktor vid Indiana University i Bloomington^[185] och i mars 1958 blev han likaledes juris hedersdoktor vid DePauw University i Greencastle i Indiana.^[186] I juni 1958 utsågs både Macmillan och USA:s president Dwight D. Eisenhower till juris hedersdoktor vid Johns Hopkins University i Baltimore.^[187] I juni 1961 utsågs sedan både Macmillan och Jean Monnet till hedersdoktor vid Universitetet i Cambridge. ^[188]

• Ashton, Nigel J (August 2005). ”Harold Macmillan and the "Golden Days" of Anglo-American Relations Revisited, 1957–63”. Diplomatic History 29 (4): sid. 691–723. doi:10.1111/j.1467-7709.2005.00511.x. http://eprints.lse.ac.uk/740/1/Anglo-American_Relations1957-63.pdf. 
• Beckett, Francis (2006). Macmillan. London: Haus Publishing. ISBN 978-1-904950-66-0. 
• Busch, Peter (2003). All the Way with JFK? Britain, the US, and the Vietnam War. Oxford: Oxford University Press. ISBN 9780199256396. https://archive.org/details/allwaywithjfkbri0000busc/mode/2up. 
• Campbell, John (2010). Pistols at Dawn: Two Hundred Years of Political Rivalry from Pitt and Fox to Blair and Brown. London: Vintage. ISBN 978-1-845-95091-0. https://archive.org/details/pistolsatdawntwo0000camp.  (contains an essay on Macmillan and Butler)
• Dell, Edmund. The Chancellors: A History of the Chancellors of the Exchequer, 1945–90 (HarperCollins, 1997) pp. 207–222, covers his term as Chancellor.
• Fisher, Nigel (1982). Harold Macmillan. London: Weidenfeld and Nicolson. ISBN 978-0-297-77914-8. https://archive.org/details/haroldmacmillanb00fish. 
• Goodlad, Graham; Pearce, Robert (2013). British Prime Ministers From Balfour to Brown. London: Routledge. ISBN 9780415669832. 
• Horne, Alistair (1988). Macmillan Volume I: 1894–1956 (original). London: Macmillan. ISBN 978-0-333-27691-4. https://archive.org/details/haroldmacmillan01horn/page/n5/mode/2up. 
• Horne, Alistair (1989). Macmillan Volume II: 1957–1986 (Original). London: Macmillan. ISBN 978-0-333-49621-3. https://archive.org/details/haroldmacmillanv00sira. 
• Horne, Alistair (2008). Macmillan: The Official Biography (Twentieth anniversary). London: Macmillan. ISBN 978-0-230-71083-2. 
• Howard, Anthony (1987). RAB: The Life of R. A. Butler. London: Jonathan Cape. ISBN 978-0-224-01862-3. https://archive.org/details/rablifeofrabutle0000howa. 
• Lamb, Richard (1995). The Macmillan Years 1957–63: The Emerging Truth. London: Murray. ISBN 978-0-719-55392-9. https://archive.org/details/macmillanyears190000lamb. 
• Middleton, Roger (1997). Government Versus the Market: Growth of the Public Sector, Economic Management and British Economic Performance, 1890–1979 (New). Cheltenham: Edward Elgar Publishing. ISBN 978-1-85898-371-4. 
• Moore, Charles (2013). Margaret Thatcher: From Grantham to the Falklands. 
• Sandbrook, Dominic (2005). Never Had It So Good. London: Little, Brown. ISBN 978-0-349-11530-6. 
• Subritzy, John (1999). ”Macmillan and East of Suez: the Case of Malaysia”. i Lee, Richard. Macmillan: Aspects of a Political Life. London: Macmillan. Sid. 177–194. ISBN 9780230376892. 
• Thorpe, D.R. (2010). Supermac: The Life of Harold Macmillan (Kindle). London: Chatto & Windus. ISBN 978-1-844-13541-7. 
• Theatre Record (1997 for Hugh Whitemore's A Letter of Resignation; 2008 for Howard Brenton's Never So Good)
• Williams, Charles (2010). Harold Macmillan. London: Weidenfeld & Nicolson. ISBN 978-0-753-82702-4. https://archive.org/details/haroldmacmillan0000will. 
• Wright, Oliver (1999). ”Macmillan: A View from the Foreign Office”. i Lee, Richard. Macmillan: Aspects of a Political Life. London: Macmillan. Sid. 6–15. ISBN 9780230376892. 

• Aldous, Richard, and Sabine Lee, eds. Harold Macmillan and Britain's world role (Springer, 2016).
• Ball, Simon. The Guardsmen: Harold Macmillan, Three Friends and the World They Made (Harper Perennial, London 2005). ISBN 978-0-00-653163-0
• Betts, Lewis David. "Harold Macmillan and appeasement: implications for the future study of Macmillan as a foreign policy actor." Contemporary British History 32.2 (2018): 169–189.
• Butler, Larry, and Sarah Stockwell, eds. The Wind of Change: Harold Macmillan and British Decolonization (Springer, 2013).
• Davenport-Hines, Richard. An English Affair: Sex, Class and Power in the Age of Profumo HarperCollins, London 2013. ISBN 978-0-00-743585-2
• Edmonds, Anthony O. and E. Bruce Geelhoed, Eisenhower, Macmillan and Allied Unity 1957–61, Basingstoke, UK: Palgrave Macmillan,2003. ISBN 0-333-64227-9.
• Evans, Brendan. "The oratory of Harold Macmillan", in Conservative Orators from Baldwin to Cameron (Manchester University Press, 2016).
• Grant, Matthew. "Historians, the Penguin Specials and the 'State-of-the-Nation' Literature, 1958–64." Contemporary British History (2003) 17#3 pp29–54, focus on decline of Britain.
• Hennessy, Peter. Having It So Good: Britain In The Fifties, Penguin Books, London 2006. ISBN 978-0-14-100409-9.
• Hodge, Alan. "The Macmillan Years", History Today (December 1963), 13#12 pp. 848–851, covers 1931 to 1963.
• Hughes, Emrys. Macmillan: Portrait of a Politician, Allen & Unwin, 1962. ISBN 978-0-04-923013-2
• Hutchinson, George. The Last Edwardian at No.10: An Impression of Harold Macmillan, Quartet Books, London 1980. ISBN 978-0-7043-2232-5.
• James, Elizabeth. Macmillan A Publishing Tradition, London, 2002. ISBN 0-333-73517-X
• Merk, Dorothea, and Rüdiger Ahrens. "'Suspicious Federal Chancellor' Versus 'Weak Prime Minister': Konrad Adenauer and Harold Macmillan in the British and West German Quality Press during the Berlin Crisis (1958 to 1962). A Critical Discourse Analysis", in Europe in Discourse: Identity, Diversity, Borders (2016) pp. 101–116 online^{[död länk]}
• Ovendale, Ritchie. "Macmillan and the wind of change in Africa, 1957–1960", Historical Journal (1995) 38#2, pp. 455–477.
• Rooke, Patrick J. The Wind of Change in Africa (1968) online
• Sampson, Anthony. Macmillan: A Study in Ambiguity (A&C Black, 2012).
• Sandford, Christopher. Harold and Jack: The Remarkable Friendship of Prime Minister Macmillan and President Kennedy (Prometheus Books, 2014)
• Tolstoy, Nikolai. The Minister and the Massacres (London, 1986), ISBN 0-09-164010-5
• Torreggiani, Valerio. "The Making of Harold Macmillan's Third Way in Interwar Britain (1924–1935)", in New Political Ideas in the Aftermath of the Great War (Palgrave Macmillan, Cham, 2017) pp. 67–85.
• Turner, John (1994). Macmillan (Profiles In Power). London: Longman. ISBN 978-0-582-55386-6. 
• Britannica Online about Harold Macmillan
• Macmillan, Harold. The Macmillan Diaries: vol II, Prime Minister and after 1957–1966 (Pan, 2011).

v • r Storbritanniens premiärministrar Kungariket Storbritannien Walpole · Wilmington · Pelham · Newcastle · Devonshire · Newcastle · Bute · G. Grenville · Rockingham · Chatham (Pitt d.ä) · Grafton · North · Rockingham · Shelburne · Portland · Pitt d.y. Förenade kungariket Pitt d.y. · Addington · Pitt d.y. · L. Grenville · Portland · Perceval · Liverpool · Canning · Goderich · Wellington · Grey · Melbourne · Wellington · Peel · Melbourne · Peel · Russell · Derby · Aberdeen · Palmerston · Derby · Palmerston · Russell · Derby · Disraeli · Gladstone · Beaconsfield (Disraeli) · Gladstone · Salisbury · Gladstone · Salisbury · Gladstone · Rosebery · Salisbury · Balfour · Campbell-Bannerman · Asquith · Lloyd George · Bonar Law · Baldwin · MacDonald · Baldwin · MacDonald · Baldwin · Chamberlain · Churchill · Attlee · Churchill · Eden · Macmillan · Douglas-Home · Wilson · Heath · Wilson · Callaghan · Thatcher · Major · Blair · Brown · Cameron · May · Johnson · Truss · Sunak · Starmer