Hobbyångmaskin – Wikipedia

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2023-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

En hobbyångmaskin, eller modellångmaskin, är en ångmaskin avsedd för leksaks- och hobbybruk.

Det finns flera typer av hobbyångmaskiner. De vanligaste är små, och avsedda att stå på bord. En annan typ är live steam-lokomotiv. En känd tillverkare är Wilesco. Ett vanligt bränsle var torrsprit, så kallade metatabletter.

Historik[redigera | redigera wikitext]

De första fullskaliga ångmaskinerna, fram till början av 1800-talet, var riktigt stora och långsamma och användes till gruvpumpar och hjulångare. Det var ett svårt mekaniskt problem att bygga små, smidiga, snabba maskiner som kunde driva lokomotiv (genombrott: Stephenson Rocket, 1829), propellerfartyg (genombrott: USS Monitor, 1862), bilar eller enskilda verkstadsmaskiner. Verkstäder hade i stället en stor central ångmaskin som genom remhjul drev axlar och maskiner i en hel stor fabrik.

Fram emot slutet av 1800-talet utvecklades små ångmaskiner med begränsad effekt, så kallade kolibrimaskiner, som bland annat användes i lustbåtar, så kallade kolibribåtar.

Att bygga ångmaskiner som var små nog att ha som leksak, lyckades först på 1900-talet, när bensinmotorer och elmotorer redan hade gjort ångmaskinen omodern. Hobbyångmaskinerna hade sin storhetstid som pojkleksak under den mellersta tredjedelen av 1900-talet, samtidigt med Meccano. Då var även Märklin en av de stora tillverkarna av modellångmaskiner.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Sången Då går jag ner i min källare, som handlar om en hobbyångmaskin, blev 1974 en stor framgång för bassångaren Pierre Isacsson.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

• Wikimedia Commons har media som rör Hobbyångmaskin.
  Bilder & media