Klimat- och näringslivsdepartementet – Wikipedia

	Klimat- och näringslivsdepartementet
	Lilla riksvapnet
Underordnad	Regeringskansliet
Ansvarigt statsråd	Ebba Busch
Organisationstyp	Departement
Kommun	Stockholm
Län	Stockholm
Organisationsnr	202100-3831
Inrättad	1 januari 2023 (Klimat- och näringslivsdepartentet) ; 1 januari 1969 (Näringsdepartementet)
Instruktion	SFS 1996:1515 (lagen.nu)
Webbplats	www.regeringen.se

Klimat- och näringslivsdepartementet (KN)^[1], innan 1 januari 2023 Näringsdepartementet, är en del av det svenska regeringskansliet och där frågor om klimat- och miljöpolitik, energi, näringslivsutveckling, tillväxt och turism handläggs. Departementschef är närings- och energiminister Ebba Busch.^[2] ^[3] Departementet har cirka 300 anställda varav cirka 25 är politiskt tillsatta tjänstemän.

Det bildades den 1 januari 1969 som Industridepartementet och har sedan dess genomlevt ett antal ombildningar. Klimat- och näringslivsdepartementet huserar på Herkulesgatan 17 i Stockholm. Tidigare har dess säte bland annat varit på Jakobsgatan och i Centralposthuset i Stockholm.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Vägen till ett näringsdepartement[redigera | redigera wikitext]

1840 krävde borgarståndet inom ståndsriksdagen inrättandet av ett handels- och industridepartement. Lantmannapartiet, som kom in i riksdagen 1867, krävde i sitt partiprogram en minister för jordbruk, handel och allmänna arbeten. I ett kungligt förslag som under våren 1868 inkommer till riksdagen föreslås inrättandet av ett statsdepartement för jordbruket och de övriga näringarna samt för allmänna arbeten och vissa delar av kommunikationsanstalterna. I statsverkspropositionen 1874 ansågs det nödvändigt med ett statsdepartement för näringarna eftersom det var det "första och oeftergifvliga villkoret för indragande av Kommerskollegium". Kravet på ett näringsdepartement stöddes av civilminister Per Axel Bergström.

En statlig kommitté föreslog 1884 indragandet av Kommerskollegium för att möjliggöra inrättandet av ett näringsdepartement. Civilminister Edvard von Krusenstjerna föreslår inte bara inrättandet av ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel. Han föreslår även att det skall arbeta med skiften, avvittring, de allmänna kartverken, stuteriväsendet samt för frågor som från SCB underställdes Kunglig Majestät, samt möjligen även domän och skogsärenden. Under 1885 års riksdag framlades ett förslag av Kunglig Majestät som föreslår inrättandet av ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel och samtidigt indragandet av en juristkonsult (konsultativt statsråd). Ett förslag till organisation för det föreslagna näringsdepartementet framlades, där det nya statsdepartementet organiseras i tre byråer:

handels- och industribyrå
jordbruksbyrå
byrå för övriga ärenden

Det planerade statsdepartementet för näringarna föll på Första kammarens motstånd 1888. Lantbruksstyrelsens inrättande (1889) och den senare reorganisationen av Kommerskollegium (1891) försvagade kraven på ett samlat statsdepartement för näringarna. En motion av liberale riksdagsmannen greve Carl Carlsson Bonde krävde i en motion 1869 ett statsdepartement för lantbruk, industri och handel. P.E. Lithander krävede i en motion 1898 att ett statsdepartement för samtliga näringar skall inrättas. I en annan motion kort därefter kräver A. M. Bergenmark i Andra kammaren inrättandet av ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel. Första kammaren motsatte sig 1899 inrättandet av ett jordbruksdepartement och vill ha samtliga näringar samlade under ett gemensamt statsdepartement. Jordbruksdepartementet inrättas 1900 vilket försvagar kraven på inrättandet på ett gemensamt näringsdepartement.

1920 inrättades Handelsdepartementet i kontrast till idéerna om ett gemensamt näringsdepartement. Kommunikationsdepartementet inrättades med den siste chefen för det första Civildepartementet som chef för det nya statsdepartementet för kommunikationsanstalterna. Under sommaren 1962 gick det rykten om att AMS-chefen Bertil Olsson skall bli chef för ett industri- och sysselsättningsdepartement. Ryktena infriades dock aldrig.

Efter valförlusten för Socialdemokraterna i kommunalvalet 1966 började man förbereda en departementsreform där den ekonomiska politiken skulle få ett eget statsdepartement. Handelsdepartementet fick bland annat släppa ifrån sig ansvaret för de statliga bolagen. Denna nya ekonomiavdelning placerades under Finansdepartementets jurisdiktion. Statssekreteraren Krister Wickman från Finansdepartementet, som var en av Gunnar Strängs "pojkar", fick uppdraget att leda den nya ekonomiavdelningen. Wickman blev "ekonomiminister" i början av 1967. Hösten 1968 lade justitieminister Herman Kling fram en proposition om inrättandet av ett ekonomiskt näringslivsdepartement. Riksdagen godkände propositionen och gav det nya departementet namnet "Industridepartementet". Den 1 januari 1969 började det nya Industridepartementet sitt arbete, med Krister Wickman som chef.

Industridepartementet 1969–1991[redigera | redigera wikitext]

Det nya Arbetsmarknadsdepartementet börjar den 1 januari 1974 sitt arbete med Ingemund Bengtsson som chef. 1976 släpper den borgerliga regeringen Fälldin I regionalpolitiken från Arbetsmarknadsdepartementet till Industridepartementets domvärjo. Med Handelsdepartementets nedläggning den 31 december 1982 efter Olof Palmes återkomst som regeringschef tog Industridepartementet över ärenden och ämbetsverk från det nedlagda departementet, bland annat Patent- och registreringsverket. Dock inte utrikeshandelsfrågorna, som i stället fördes över till Utrikesdepartementet. Den nya departementsindelningen började gälla den 1 januari 1983.

Med Miljödepartementets inrättande den 1 januari 1987 försvann energifrågorna från Industridepartementet. 1988 lades regionalpolitiken tillbaka under Arbetsmarknadsdepartementets kontroll. Energifrågorna återgick 1990 till att sortera under Industridepartementet. Industridepartementet återtog samma år också regionalpolitiken från Arbetsmarknadsdepartementet. Med den borgerliga valsegern nästföljande år byter Industridepartementet namn till Näringsdepartementet (I) den 22 oktober. Den siste industriministern Per Westerberg blir Sveriges förste näringsminister.

Näringsdepartementet I 1991–1996[redigera | redigera wikitext]

Den 1 december 1991 trädde omorganiseringen av Näringsdepartementet i kraft. Detta betyder att regionalpolitiken flyttade över till Arbetsmarknadsdepartementet. I gengäld övertog Näringsdepartementet frågor gällande biobränslen från Jordbruksdepartementet. Från Civildepartementet (III) övertog Näringsdepartementet frågor gällande näringsfrihet samt ärenden rörande pris och konkurrenspolitiken. Det fanns också planer på att lägga ner Jordbruksdepartementet och flytta över det till Näringsdepartementet men detta stupade på Centerpartiets motstånd.

Skogsärendena övergick 1995 från att ligga under Jordbruksdepartementet, till att hamna under Näringsdepartementets domvärjo.

Närings- och handelsdepartementet 1996–1998[redigera | redigera wikitext]

Med Göran Perssons tillträde som regeringschef våren 1996 bytte departementet namn till Närings- och handelsdepartementet där även utrikeshandeln handlades av ett konsultativs statsråd med titeln handelsminister (1996–1997 Björn von Sydow och 1997–1998 Leif Pagrotsky). Göran Persson hade även planer på att även lägga jordbruket under departementet men han lade dessa planer åt sidan för att inte irritera Centerpartiet.

Näringsdepartementet II 1999–2014[redigera | redigera wikitext]

Under sommaren 1998 gav statsministern den f.d generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larsson i uppdrag till att dra upp riktlinjerna till ett gemensamt departement för frågor rörande näringsliv, arbetsmarknad, jämställdhet samt region- och infrastrukturpolitik. Efter höstens riksdagsval meddelar Göran Persson sin regeringsbildning där Kommunikationsdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, Närings- och handelsdepartementet samt delar av Inrikesdepartementet skall läggas ner och ersättas av ett gemensamt näringsdepartement. Den 1 januari 1999 började det nya Näringsdepartementet (II) sitt arbete med Björn Rosengren som chef för det nya "superdepartementet".

Efter den borgerliga valsegern 2006 flyttades arbetsmarknadsfrågorna till det nya Arbetsmarknadsdepartementet som börjar arbeta den 1 januari 2007. Skogsärendena flyttades samtidigt tillbaka till Jordbruksdepartementet.

Näringsdepartementet III 2015–2022[redigera | redigera wikitext]

Efter valet 2014 bildade Stefan Löfven en ny regering. I samband med regeringsförklaringen angavs att Landsbygdsdepartementet skulle upphöra. Den 19 december 2014 fattade regeringen beslut om en ändring av instruktionen för Regeringskansliet (SFS 2014:1460) där det av bilagan framgick att dåvarande Landsbygdsdepartementet samt delar av Finansdepartementet samt Socialdepartementet skulle uppgå i det existerande Näringsdepartementet från och med den 1 januari 2015. Det utökade Näringsdepartementet kom därmed att från och med januari 2015 ha fyra statsråd: Mikael Damberg (departementschef och Närings- och innovationsminister) samt Sven-Erik Bucht, Anna Johansson och Mehmet Kaplan. De sistnämnda tre statsråden fick så kallade § 5-förordnanden i departementet.

Klimat- och näringslivsdepartementet 2022–[redigera | redigera wikitext]

Efter valet 2022 bildade Ulf Kristersson ny regering. I samband med detta bytte departementet namn till Klimat- och näringslivsdepartementet och till statsråd och departementschef utsågs Ebba Busch (energi- och näringsminister). Ebba Busch ansvarar för energifrågor och näringlivsfrågor. På departementet utsågs även Romina Pourmokhtari (klimat- och miljöminister) till statsråd och hon ansvarar för klimatfrågor samt miljöfrågor.

Statsråd[redigera | redigera wikitext]

Industriminister 1969–1991[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges näringsminister

Näringsminister från 1991[redigera | redigera wikitext]

Se Sveriges näringsminister

Övriga statsråd på Industri- och Näringsdepartementet[redigera | redigera wikitext]

	Titel	Ämbetsperiod	Politisk tillhörighet	Departement
Olof Johansson	Energiminister	1976–1978	Centerpartiet	Industridepartementet
Roine Carlsson	Biträdande industriminister	1982–1985	Socialdemokraterna
Birgitta Dahl	Energiminister	1982–1987
Jörgen Andersson	Bostadsminister	1994–1996		Näringsdepartementet
Björn von Sydow	Handelsminister	1996–1997		Närings- och handelsdepartementet
Leif Pagrotsky	Handelsminister	1997–1998		Närings- och handelsdepartementet
Mona Sahlin	Arbetsmarknadsminister, biträdande näringsminister	1998–2002		Näringsdepartementet
Ulrica Messing	Infrastrukturminister	2000–2006
Hans Karlsson	Arbetslivsminister	2002–6 oktober 2006
Sven-Otto Littorin	Arbetsmarknadsminister	6 oktober 2006–31 december 2006	Moderaterna
Åsa Torstensson	Infrastrukturminister	6 oktober 2006–5 oktober 2010	Centerpartiet
Anna-Karin Hatt	IT- och regionminister	5 oktober 2010–29 september 2011
Anna-Karin Hatt	IT- och energiminister	29 september 2011–3 oktober 2014
Catharina Elmsäter-Svärd	Infrastrukturminister	5 oktober 2010–3 oktober 2014	Moderaterna
Mehmet Kaplan	Bostads- och stadsutvecklingsminister	3 oktober 2014–18 april 2016	Miljöpartiet
Anna Johansson	Infrastrukturminister	3 oktober 2014–27 juli 2017	Socialdemokraterna
Sven-Erik Bucht	Landsbygdsminister	1 januari 2015–21 januari 2019	Socialdemokraterna
Peter Eriksson	Bostads- och digitaliseringsminister	25 maj 2016–21 januari 2019	Miljöpartiet
Tomas Eneroth	Infrastrukturminister	27 juli 2017–21 januari 2019	Socialdemokraterna
Jennie Nilsson	Landsbygdsminister	21 januari 2019–30 juni 2021
Anna-Caren Sätherberg	Landsbygdsminister	30 november 2021–18 oktober 2022
Romina Pourmokhtari	Klimat- och miljöminister	18 oktober 2022–	Liberalerna	Klimat- och näringslivsdepartementet

Statssekreterare[redigera | redigera wikitext]

Statssekreterare hos näringsministern sedan 2014[redigera | redigera wikitext]

Eva Lindström 2014–2018
Oscar Stenström 2014–2016
Niklas Johansson 2016–2019
Stina Billinger 2018–2020, 2021–2022
Emil Högberg 2019^[4]–
Helena Markstedt 2020–2021^[5]

Övriga statssekreterare på Näringsdepartementet sedan 2014[redigera | redigera wikitext]

Erik Bromander 2014–2016, åt infrastrukturminister Anna Johansson
Conny Wahlström 2014–2016, åt bostads-, stadsutvecklings- och it-minister Mehmet Kaplan
Elisabeth Backteman 2014–2019, åt landsbygdsminister Sven-Erik Bucht
Alf Karlsson 2016–2019, åt bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson
Mattias Landgren 2016^[6]–2019, åt infrastrukturminister Tomas Eneroth
Per Callenberg 2019^[4]–2021, åt landsbygdsminister Jennie Nilsson
Oskar Magnusson 2021–2022, åt landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg