Kapitalism – Wikipedia

Kapitalism är ett ekonomiskt system inom vilket

Kapitalismen präglas av äganderätt och avtalsfrihet. I kapitalistiska ekonomier är beslut rörande produktionsfaktorer decentraliserade och tas i regel av ägarna av produktionsmedlen. "Signaler" från marknaden utgör ofta en betydande del av beslutsunderlaget.[1]

Kapitalism är också ett kritiskt ramverk inom marxistiska och socialistiska teorier som analyserar och ifrågasätter maktordningar och sociala ojämlikheter i ett samhälle som präglas av privat ägande av produktionsmedel.[2][3]

Kapitalism är ett ekonomiskt och ideologiskt begrepp som utvecklats främst inom socialistisk och marxistisk teoribildning. Termen populariserades av Karl Marx och socialisters kritik av det marknadsekonomiska systemets maktstruktur och dynamik, inklusive förhållanden mellan olika grupper i samhället, särskilt den så kallade klasskampen mellan arbetarklass och kapitalister, främst i betydelsen anställda respektive arbetsgivare/kapitalägare.

Begreppen kapitalism och kapitalist[redigera | redigera wikitext]

Användning och historia[redigera | redigera wikitext]

Ordet kapitalism myntades av författaren William Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande, medan ordet kapitalist användes redan 1792. Ursprungligen var kapitalist en nedsättande benämning på kapitalägare det vill säga ägare av sparat kapital, men idag används det både med negativ och positiv bibetydelse. Vissa historiker bland annat Jacques Le Goff menar dock istället att kapitalismen hade sin uppkomst i 1500-talets krutkrig och att de kapitalistiska relationerna där utkonkurrerade en funktion religionen tidigare hade haft.[4] Följaktligen blev tid också viktigare.[5] Detta till följd av att allt större satsningar var nödvändigt för att skydda mot och attackera med kanoneld, något som inte var lätt för tidiga sköra stater att klara av utan ett tankesätt som inte var baserat på att vara exempelvis en "god kristen", utan baserat på förment objektivt nödvändigt kapital och arbete.[4][6][7] En kapitalist är en person som investerar och tjänar sitt levebröd genom att investera sparat kapital, i olika tillgångar direkt (i skog eller andra naturtillgångar, fastigheter, fabriker, arbetskraft eller andra rörelser och så vidare) eller indirekt (i aktier eller annan spekulation) och därmed söker öka sitt kapital genom att skapa avkastning. Eller enklare sagt, skapa värde. När en kapitalist exempelvis köper arbete av en arbetare – där lönen understiger värdet av arbetsinsatsen – kan kapitalisten enligt marxistisk teori tillgodogöra sig resultatet av överskottet[8][9], vilket ibland kallas mervärdet som exempelvis i Karl Marx bok Kapitalet. Delar av akademisk ekonomi och särskilt den marxistiska ekonomin ser alltså ägandet av produktionsmedlen och dess användning för att exploatera arbetare på mervärde som ett grundläggande fenomen under kapitalism även om språkbruket kan skilja sig åt.[10]

Ordet kapitalism används ofta som ett beskrivande ord av ett ekonomiskt system i en liberal politisk ideologi där marknadsekonomi förespråkas. Vanligen används begreppet 'kapitalism' numera endast i den politiska sfären för att beskriva de finansiella eller politiska förhållandena, och i historiskt perspektiv i samband med den så kallade industriella revolutionen på 1700-talet.[källa behövs] Denna förändring i synsätt beror inte på pengarnas tillkomst, utan på att samhällena började organiseras i stater och att staterna genom den politiska makten också fick makt över penningpolitiken och bankväsendet.[källa behövs]

Beteckningar på olika former av kapitalism[redigera | redigera wikitext]

  • Finanskapitalism är en term som definieras som ett underordnande av produktionsprocesserna till förmån för alltmer profit via spekulation. Den kännetecknas av en jakt på vinst från köp- till säljtillfället, eller investeringar i olika valutor och finansiella produkter. Att generera fiatvaluta, på grundval av tidigare genererad fiatvaluta är eller blir alltmer det centrala i finanskapitalismen.
  • Statskapitalism (som ekonomisk politik kommandoekonomi) är i dess klassiska mening en kapitalistisk ekonomi med statligt understöd och eller kontroll. Denna term användes ofta för att beskriva stormakternas kontrollerade ekonomier under första världskriget. Termen har också använts av en del ekonomer för att beskriva ett samhälle inom vilket de produktiva krafterna är ägda och styrda av staten på ett kapitalistiskt sätt, även om en sådan stat väljer att kalla sig "socialistisk". Vilka länder som betraktas som statskapitalistiska råder det delade meningar om. Enligt lingvisten Noam Chomsky är USA statskapitalistiskt.[källa behövs] Alla kapitalistiska stater är i hög grad beroende av statlig intervention för att ens kunna fungera, och således är termen något förvirrande. Jämför med begreppet blandekonomi vilket är den gängse formen vilken kapitalistiska samhällen de facto tar.
  • Laissez faire-kapitalism. Till skillnad från den nationalliberala statskapitalismen utmärker sig laissez faire-kapitalismen genom en starkare betoning av de frihetliga värdena[förtydliga] i kombination med nyliberalism. Den anses av förespråkare stå i kontrast mot kapitalismen (i dagens USA) samt kapitalismen som utövades i Pinochets diktatur i Chile. En populariserad tänkare inom laissez faire-kapitalismen är författarinnan Ayn Rand.

Teorier om kapitalismens uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Werner Sombart, som var motståndare till Karl Marx, i Warum gibt es in den Vereinigten Staaten keinen Sozialismus? (Varför finns det ingen socialism i USA?), samt Max Weber i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda såg kapitalismen som en drivkraft för företagsamheten och i Allmän Ekonomihistoria utvecklar han sin sociologiska modell för uppkomsten av kapitalism, med dess kopplingar till protestantismen, och dess påstått rationella mekanismer, till exempel lönearbetaren som säljer sin arbetskraft. Webers analys av vad folk gör av sitt ökade välstånd på grund av rationalisering av produktionen, var att de kommer hellre att konsumera och driva fram ekonomin än till exempel arbeta mindre.[11] Weber har framfört tesen att protestantiska industrialister stod för högre tillväxt än till exempel katolska genom att "workaholism" är ett element i den (kalvinistiska) protestantiska etiken.

För Weber var kapitalismen det mest avancerade samhälleliga systemet som hittills skapats, men Weber menade också att dess tekniska rationalitet utgör ett hot mot viktiga värden i den västerländska civilisationen[12].

I realiteten har alla västerländska demokratier en kapitalistisk ekonomi.[13] Västerländsk demokratimodell med äganderätt kan alltså per definition inte existera i stater som tillämpat central kontroll av ekonomin.[13]

Kapitalismen som ekonomiskt system[redigera | redigera wikitext]

Som hushållningssystem betraktat bygger kapitalismen på individers förmåga att fritt ingå avtal med varandra och deras möjlighet att förfoga över det de skapat, tjänat, köpt eller ärvt. I lag motsvaras detta av avtalsfrihet och äganderätt. Ofta sägs därför avtalsfriheten i kombination med äganderätten utgöra en grund för kapitalism.[14]

Prissättningen sker av individer i avtal dem emellan. Förutsatt att alla individer har tillgång till fullständig information blir prissättningen på marknaden för varor och tjänster svårförutsägbar och prisutvecklingen kan närmast liknas vid en slumpmässig process. Principen är densamma oavsett om samhällets individer idkar byteshandel med varor och tjänster eller om de investerar sparat kapital.

Sparat kapital kan investeras i ändliga resurser, såsom vattendrag med fiskerätter (som sedan kan hyras ut), på redskap eller maskiner som effektiverar produktionen såväl som på att utveckla nya lösningar på människors problem. En ägare kan öka sina ändliga resursers avkastning, till exempel kan ägaren av ett vattendrag investera i konstruktion av vattenkraftverk. Avkastningen kan också minska, till följd av att efterfrågan på hyra av fiskerätter eller kraftproduktion minskar, eller genom att konkurrenter erbjuder samma eller liknande fiskerätter eller energi till ett lägre pris.

Ofta sätter man likhetstecken mellan marknadsekonomi och kapitalism, men marknadsekonomins ideal om fullständig konkurrens, som förutsätter tillgång till fri och fullständig information, är inte nödvändiga för kapitalismen. I själva verket är det lättare för investerare att generera avkastning vid begränsad konkurrens, då högre priser för de varor och tjänster som investeringen producerar möjliggörs av begränsad konkurrens. Konkurrensbegränsningar kan därför ha ett stort värde för den enskilde kapitalägaren.[15]

I kapitalistiska ekonomier arbetar politiker ofta för en bättre fungerande marknad och mot konkurrensbegränsningar, till exempel genom att motarbeta vad som upplevs som saker som tillkortakommanden i kapitalismen. Därför finns i dessa länder ofta lagar som är ämnade att bland annat;

  • förbättra förutsättningarna för att avtal fullföljs genom att till exempel möjliggöra för parterna att hävda sin rätt genom reglerad makt över motparten i en domstol
  • förhindra konkurrensbegränsningar
  • skydda en svagare part vid avtals ingående
  • skydda andra individer eller miljön från att påverkas av ett avtal de inte är part i

Exempel på sådana lagar i Sverige är marknadsföringslagen, konsumentköplagen, avtalslagen, sexköpslagen, narkotikalagar, lagar mot människohandel med mera.

På marknader kan konkurrensen vara så bristfällig att ett fåtal köpare eller säljare kan påverka prisbildningen. Kartellbildningar som till exempel OPEC kan styra enskilda producenter till att begränsa sin produktion så att priserna stiger utan att en verklig brist föreligger. På arbetsmarknaden utgör fackföreningar och arbetsgivarorganisationer karteller som begränsar konkurrensen.

På valutamarknaderna, där olika länder (genom sina centralbanker), företag och individer säljer och köper valutor, kan priset för valutor påverkas genom politiska beslut. Penningstarka spekulanter försöker ofta utnyttja sådana politiska beslut för egen vinning. Valutaspekulation har visat sig kunna leda till mycket stora momentana förmögenhetsomfördelningar i ekonomier och därigenom påverka politiska beslut.[16][17]

Där konkurrensen inte är begränsad så att enskilda aktörer inte kan påverka prisbildningen i en betydande omfattning, och konkurrensbegränsande karteller inte förekommer, styrs resursallokeringen mer eller mindre av marginalnyttan i ett system av utbud och efterfrågan. Produktionens inriktning styrs av var ägaren tror sig kunna göra de största vinsterna, givet de egna förutsättningarna.

För att ett företag skall kunna erbjuda tjänster och varor krävs investeringar, ifråga om infrastruktur- och forskningsintensiva projekt till och med mycket stora investeringar. Kapitalet, det vill säga medel för att finansiera, kan då komma från:

  • privata finansiärer (till exempel den industriella revolutionen i Storbritannien)
  • banker (som i sin tur får ihop riskkapital genom inlån från sina kunder)
  • kapitalförvaltare som förvaltar sparandekapital åt kunder, exempelvis pensionskapital
  • staten (det vill säga medborgarfinansierat genom skatter, till exempel infrastrukturprojekt i Sverige och sovjetiska företag)
  • kooperativa finansiärer (lämpar sig mest för mindre projekt, till exempel att bygga en väg till en by eller borra en brunn)

Investeringar kommer ofta att leda till att investeraren (vare sig det är en stat, bank eller privatperson) vill minimera risken att förlora sitt investerade kapital. Det leder till en strävan efter att säkra makten över företaget eller projektet till de som tar den ekonomiska risken. I ett renodlat kapitalistiskt system dominerar de stora privata aktörerna.[ifrågasatt uppgift]

Ofta kan även företag, som juridiska personer, vara ägare till andra företag, vilket kan resultera i mycket komplexa ägarstrukturer.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Globe icon
 Denna artikel eller detta avsnitt anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv.
Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2020-04)

1000–1800[redigera | redigera wikitext]

Protokapitalism är eftervärldens benämning på de ekonomiska system som utvecklades i Europa under medeltiden och tidigmodern tid och som lade grunden till modern kapitalism.

Pengar som betalningsmedel blev vanliga i Europa på 1000-talet, och därmed uppstod också ett bank- och utlåningsväsende. Kyrkan motsatte sig emellertid tagande av ränta. Under medeltiden och fram till renässansen var Kina och arabvärlden de främsta inom handeln, och siden, kryddor och silver var särskilt eftertraktade varor. Europa strävade efter makten över handeln, och i sökandet efter nya handelsvägar till Indien var Columbus upptäckt av Amerika en sidoeffekt. Cortez och andra erövrare besegrade aztekerna, exploaterade kontinenten på guld, startade gruvdrift med slavar och skeppade hem utdelningen till Spanien.[18] Under den tidiga kolonialismens period var den så kallade slavtriangeln, en handelsled mellan Europa, Afrika och Amerika, motorn i världshandeln,[19] och under 400-åriga uppbyggnadsperiod och fram till slaveriets avskaffande 1807 kunde människohandel bedrivas öppet över hela världen. I Manchester uppstod den nya textilindustrin för bomull i slutet av 1700-talet, med "Spinning Jenny" och merkantilismens övergång till den industriella eran.

Kapitalismen får sitt moderna uttryck i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. Innan dess var många av Europas länder feodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i samhällsklasser vars beroendeförhållande till staten, vanligtvis en monark, bestämde deras roller och rättigheter. Marken ägdes i vissa länder ofta av den privilegierade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, ibland livegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system.

Ekonomin omvandlades från att vara jordbruksdominerad och statisk medan industrierna växte fram. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som till exempel tryckfrihet och parlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till den franska revolutionen.

1800–1900[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och flyttade in till städerna där fabriker växte upp och en ny typ av arbetare skapades.

Lönearbetet som fenomen kom att dominera ekonomin; därmed ändrades samhällets klasstruktur. Förr hade befolkningsmajoriteten ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade, men nu fick arbetare i stället lön som betalning för sin arbetsinsats. Med pengarna från arbetsgivaren köpte man de varor som erbjöds. Många människor i västvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Det ledde till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. I början av den industriella eran kom många att arbeta upp till 16 timmar om dagen, även barn. De flesta historiker menar dock att förhållandena i jordbruket var lika dåliga eller sämre än i industrin.[20]

Marx' värdeteori

Den tyska socialisten Ferdinand Lassalle formulerade i mitten av 1800-talet vad han kallade "den järnhårda lönelagen". Baserad på Malthus teori om befolkningsökningsmekanismer förutspådde den att lönerna för arbetare i längden skulle tendera att ligga just så lågt att arbetarna precis kunde överleva och reproducera sig. Teorin, som verkade stämma med de rådande förhållandena, kritiserades dock tidigt, bland annat av Ricardo och Marx.

Under 1800-talet kom kapitalismen att utvecklas under frihandels-/laissez-faire-tecken, men den sociala och politiska oron som uppstod (till exempel 1848-revolutionerna och hot om socialistiska revolutioner) ledde till vissa sociala reformer i många europeiska länder. De växande sociala kraven som drevs av socialdemokratiska, socialistiska och delvis liberala partier åstadkom statliga ingripanden för att höja lönerna och förkorta arbetstiderna samt införandet av vissa ålderspensioner, skolgång, sjukvård och liknande förmåner förknippade med en framtida välfärdsstat. Statliga utgifter och därmed skatter och tullar ökade också vilket ledde till att hädanefter bedrevs den kapitalistiska ekonomin under statliga regleringar och så småningom även reglerades med avtal med fackföreningarna. Två stormakter som avvek genom att inte reformera sin sociala och ekonomiska politik var Ryssland och Österrike-Ungern.

1900–1970[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet förbättrades de anställdas levnadsförhållanden avsevärt i de flesta länder med friare marknader.[21] Offentlig skola och skattefinansierad sjukvård infördes i många länder, enligt en del ekonomer på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen, men i och med välståndet som hade byggts upp kunde levnadsstandarden ändå höjas en hel del bland de fattigare. Genomgripande politiska reformer som exempelvis allmän rösträtt genomfördes också under 1900-talet i först Nordamerika och Europa och sedan andra delar av världen.

Situationisten Guy Debord har i en bok framfört åsikten att det som en följd av moderniseringen och vad man kallar konsumismen under 1950- och 60-talet utvecklades ett "skådespelssamhälle" där alienation och passivitet kom att dominera det sociala livet.[22]

1970–2000[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet stärktes uppfattningen att en fri kapitalism vore ett bättre alternativ till den reglerade kapitalism som länge ansetts vara den mest framgångsrika modellen. Dessa åsikter stärktes ytterligare efter Sovjetunionens kollaps.[23] Den klassiska liberalismen fick ökat utrymme i den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talet när nationalekonomer, inspirerade av bland annat Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, ställde betydelsen av äganderätt och frihet i ekonomin mot dåtidens statsingrepp i marknaden. Denna renässans av liberala idéer kom att kallas nyliberalism. De eftersträvade ekonomiska liberaliseringar för att bryta inflation, hög arbetslöshet och konjunktursvängningar som de menade att Keynes teorier inte kunnat lösa.[24] Deras idéer uppmärksammades bland annat av att Hayek tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1974, och Milton Friedman 1976. Friedman som var ekonomisk rådgivare för de amerikanska presidenterna Richard Nixon och Ronald Reagan[25] anses ha influerat Margaret Thatcher i Storbritannien, Brian Mulroney i Kanada samt Roger Douglas som var socialdemokratisk finansminister i Nya Zeeland.[26] Margaret Thatcher och Ronald Reagan förespråkade lägre skatter och färre statliga ingripanden i ekonomin. I Sverige märktes nyliberalismen av uppfattningen att det fanns för mycket politisk styrning och en för stor offentlig sektor. Flera av kommunerna prioriterade valfrihet och marknadsorientering.[27]

En del chilenska ekonomer som deltagit i ett tidigare utbytesprogram och utbildat sig vid universitetet i Chicago samt fått lektioner av bland annat Friedman arbetade senare för president Augusto Pinochets administration. De förespråkade "en chockterapi" – marknadsekonomi och frihandel helt utan regleringar. Arbetslöshet sågs som oundvikligt element i kampen mot inflation[28]. Länderna påbörjade privatisering av statliga företag och uppbyggnad av privatägd verksamhet. Flera omoderna och ineffektiva företag lades ner. Chile drabbades, relativt sett, hårt av den ekonomiska depressionen i början av 1980-talet. Man tvingades att förstatliga bland annat delar av bankväsendet, men ekonomin var därefter ganska framgångsrik.[29] Argentina drabbades av nationell bankrutt 2001.[30] Chockterapier, som förespråkades av IMF och västliga långivare, visade sig vara ett effektivt sätt att reformera ekonomier i forna socialistländer som Polen[31][32][33], Tjeckoslovakien[34], Ungern och även Ryssland[35] efter att deras politiska och ekonomiska system stagnerat i slutet av 1980-talet. Privatisering i de forna kommunistländerna ledde till att oligarker tog över majoritetsägarskapet över företag (enligt lag kunde maximalt 51 % av företaget tas över av företagsledarna och anställda). Ryssland, som upplevde en hastig övergång till kapitalism har idag en arbetslöshet på 25 %, försämrade sociala skyddsnät, negativ befolkningstillväxt[36], samt ökade sociala klyftor med den följden att en mycket stor del (21,6 procent) av Rysslands befolkning numera lever i direkt fattigdom eller under existensminimum (se även referens).[37]

Mot slutet av 1900-talet genomfördes reformer av ekonomin i kapitalistisk riktning hos många länder som inte tillhörde den kapitalistiska världen. Detta var framför allt Östeuropa och Asien, till exempel Kina efter 1978 under Deng Xiaopings ledarskap och Indien från 1990. Tillväxten har sedan i flera länder varit exceptionellt hög. Reformerna i Kina har sedan 1978 mångdubblat inkomsterna både på landsbygden och i städerna[38] och lyft miljontals personer ur absolut fattigdom vilket inte är samma sak som relativ fattigdom de har dock samtidigt lett till ökade inkomstskillnader och sociala spänningar. Den industriella utvecklingen har vidare slagit hårt mot miljön i flera av dessa länder.[39]

Centrala begrepp[redigera | redigera wikitext]

Ägande[redigera | redigera wikitext]

Privat egendom uppstod inte i historien förrän människan blev bofast, odlade jorden på avgränsade områden och erhöll en överskottsproduktion.[40][källa behövs] Detta skedde inte överallt i världen samtidigt.

Enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 17, är rätten till ägande enskilt eller gemensamt en rättighet. Däremot är privat ägande av produktionsmedlen det helt avgörande för kapitalismen, och deklarationen tar inte ställning till rätten att äga produktionsmedel.

” Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.
Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom. 		„
– Förenta Nationerna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna[1]

Synen delas av bland andra libertarianen Robert Nozick.[41]

Jämförelse av arbetsproduktiviteten i olika länder

Enligt den marxistiska synen är produktionens och därmed även det kapitalistiska samhällets övergripande mål kapitalackumulation, som man menar i och med finanskapitalismens utveckling blivit ett självändamål.[42] Att privategendom skulle vara kapitalismens kärna håller dessa inte med om, eftersom man menar att personliga tillhörigheter funnits och finns även i icke-kapitalistiska system. Man bör alltså här skilja mellan produktionsmedel och annan privat egendom.

Enligt Hernando de Soto måste ägandet stödjas av ett fungerande formellt (statligt) system för registrering av ägande för att kunna utnyttjas fullt ut. Han anser att fungerande ägandesystem är grunden till västvärldens ekonomiska framgångar medan icke-fungerande ägandesystem är en av grundorsakerna till tredje världens haltande ekonomier.[43]

Monopol[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Monopol

Monopol är en situation på en marknad där en eller flera personer eller företag på en marknad har en exklusiv fördel eller möjlighet att tillverka eller sälja en vara. Exempel på sådana exklusiva fördelar är patent eller ägande av en unik naturresurs eller statliga privilegier, till exempel laglig ensamrätt att sälja vissa produkter. Systembolaget i Sverige är ett typexempel på juridiskt monopol; priser och utbud kan diktera preferens för en alternativ aktör, vilka emellertid är underkastade förbud och elimineras genom tvångsmakt. Monopol eller situationer mycket nära monopol kan också uppstå genom stordriftsfördelar eller nätverksfördelar.

På en fri marknad kan en monopolställning endast uppnås genom att ett företag har så låga priser att det inte uppstår ett utrymme för ett nytt företag att etablera sig och ta marknadsandelar. Anhängare av oreglerad kapitalism hävdar konstant att en monopolställning inte kan uppnås på en fri marknad, liksom ett partimonopol inte kan uppstå inom ett demokratiskt mångpartisystem. Tillräckligt många kommer att vara tillräckligt missnöjda eller oliktänkande för att stödja minst en alternativ aktör. Kritiker av en sådan analys menar att konglomerat som i praktiken uppvisar en enhetlig front kommer och har lyckats köpa upp stora, om inte alla delar av olika länders marknadsandelar på fredlig väg; ett ofta framhållet exempel var Silvio Berlusconis tidigare kontroll av media i Italien.

Många regleringar har genomförts för att försöka hindra just monopolbildningar och karteller eftersom de anses hämma konkurrensen och bidra till högre priser. Exempel på sådana åtgärder är att stoppa priskarteller och hindra företag från att utnyttja sin ställning på en marknad för att otillbörligt framhäva sig på en annan (tanken är att uppnå någon sorts balans på marknaden). EU har till exempel under senare år stoppat flera företagssammanslagningar som skulle lett till en dominerande marknadsposition, och i Sverige finns Konkurrensverket som övervakar detta. Dessa åtgärder står dock inte oemotsagda. Många nyliberaler hävdar att marknaden har egna självreglerande mekanismer mot monopol, och att ett företag har en monopolställning för att man levererar en populär produkt.

Konkurrens[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Konkurrens

Konkurrens ses som en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den ger produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt. På en fri marknad sprids konkurrensen till arbetsgivare, anställda, företag och även konsumenter. Konkurrens är en följd av lagen om tillgång och efterfrågan – det vill säga att om det inte råder balans så är det antingen säljarens eller köparens marknad. Konkurrensmekanismen tillämpas på såväl varor och tjänster som löner och arbetsvillkor. Lagstiftning och andra mekanismer, som blockad, strejk eller bojkott, kan till viss del påverka detta.

Minskad konkurrens, genom att en aktör har monopolställning, genom att några få aktörer delar marknaden (oligopol), genom karteller eller genom myndighetsreglering som minskar konkurrensen medför att konkurrensmekanismen sätts ur spel, varvid prissättningen på produkter och tjänster kan bli godtycklig ur effektivitetssynvinkel, vilket leder till att den tekniska utvecklingen och effektivitetsförbättringen saktar ned. Ibland kan myndighetsingripande främja konkurrens, till exempel då monopol annars skulle bildas eller där verksamheten har externa effekter.

En intressant konkurrenssituation är när en part genom tekniskt försprång skaffar sig en monopolställning och därmed kan diktera prisnivåer. Först när konkurrenterna hinner i fatt kommer vinstmarginalerna att pressas nedåt. Patentsystemet är en laglig metod att förlänga detta försprång. Genom långt patentskydd blir det lönsammare att bedriva dyr forskning (vilket kan öka effektiviteten i en del branscher), medan ett kortare patentskydd ger alla aktörer möjlighet att utnyttja fördelarna (med höjd effektivitet om forskningen ändå bibehålls på tillräcklig nivå). Patentsystemet bör också balansera mellan nyttan och den byråkrati den medför.

Konkurrens mellan företagen omfattar både konkurrens för att vinna kunden, men likaså konkurrens om arbetskraften – den mest kvalitativa, mest produktiva till bästa lönekostnad i förhållande till produktivitet. I västvärlden där man hade brist på arbetskraft och begränsad köpkraft uppnår man ett jämviktsläge för företagens vinst. I och med globaliseringen ökade tillgången på okvalificerad arbetskraft (till exempel Kina) men även mer kvalificerad arbetskraft (exempelvis IT-tekniker i Indien). Detta ger ett försprång till globaliseringens pionjärer som under kort tid kan öka vinsten. Globaliseringen medför samtidigt att det skapas en medelklass i utvecklingsländerna som kommer att utgöra en ny marknad. I de stora länderna som Kina, Indien och Brasilien rör det sig om en stor medelklass, med hundratals miljoner konsumenter. Genom att produktionskunnandet sprids uppstår det nya företag även i u-länder som kan delta i den globala konkurrensen.

Konjunkturer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Konjunktur

Kritiker av kapitalismen menar att precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Tillväxten är inte linjär utan den ökar ända till en viss gräns då en lågkonjunktur inträffar. Då minskar tillväxten, möjligen så att ekonomin till och med krymper. Då befolkningen får mindre inkomster minskar efterfrågan och arbetslösheten ökar. Överproduktion och fallande lönsamhet bland företagen kan leda till depression.

Börskraschen på Wall Street i New York 1929 blev inledningen på en världsdepression man aldrig upplevt tidigare. Miljontals människor blev arbetslösa eller ruinerade, och detta pågick fram till ungefär mitten av trettiotalet. I oktober 2008 inträffade en kredit-, finans- och börskrasch i USA som spred sig till resten av världen förutom kommandoekonomin i Sovjetunionen som hade snabb tillväxt under den här perioden.[44] Förespråkare för kapitalism menar traditionellt dock att kommandoekonomier är dåliga. Det hävdades exempelvis under 1994 i den marknadsvärnande tidskriften The Economist att "It is no coincidence that free-market economies, which encourage personal risk taking, have outlived centrally planned ones, which do not.".

Den österrikiska skolans ekonomer anser att konjunkturcykler skapas av en expansiv kreditpolitik. De menar att eftersom centralbanken skulle vara avskaffad i ett kapitalistiskt samhälle, skulle fiatpengar inte kunna uppstå och en guldmyntfot med privata valutor skulle användas. Om centralbanken inte fungerade som lender of last resort skulle fractional-reserve banking vara riskfyllt och olönsamt. Det skulle därför vara omöjligt för en bank att bedriva en kreditexpansion stor nog för att utlösa en konjunkturcykel. Enligt dessa ekonomer orsakas lågkonjunkturen inte av att tillväxten varit för hög, utan av att krediten expanderats, vilket lett till felinvesteringar. En del av tillväxten är strukturell, resten är skapad av kreditexpansionen. Om kreditexpansionen upphörde skulle även konjunkturcyklerna göra det.

Inflation[redigera | redigera wikitext]

USA:s, Japans och Västtysklands export och nettoexport som andel av BNP sedan 1960.
Huvudartikel: Inflation

Inflation innebär en minskning av pengarnas värde vilket kan beskrivas som minskad köpkraft i moderna monetära ekonomier. Det kan också beskrivas som en ökning av den allmänna prisnivån på ett bestämt antal varor och tjänster i ett samhälle. I Sverige används vanligen KPI för att beskriva förändringar i den allmänna prisnivån för konsumenterna. Andra index används för olika industrier och tjänsteproduktionen. Ekonomer,från den så kallade österrikiska skolan, definierar inflation som en ökning av penningmängden i samhället. I banksektorn talar man i sådana situationer, när en utökad penningmängd når kreditmarknaden, om en kreditexpansion. Sammanfattningsvis är detta olika sätt att beskriva samma värderingsfenomen på olika sätt efter den informationssökandes behov. I länder med stor penningmängd i relation till värdet av tillgångar och den årliga produktionen av varor och tjänster, råder vanligen alltid inflation, och pengarnas värde tenderar att förlora i värde också internationellt. Om inflationstakten är extrem blir valutan nära nog oanvändbar för människor och hushållen och företagen försöker då att undvika den. En mycket snabb och stark inflation kan på kort tid urholka ett samhälles hela ekonomi, då sparade pengars och löners värde i reella termer minskar så att ingen vill arbeta för pengar utan istället övergår till ren byteshandel.

Det finns olika anledningar till att inflationen eller inflationstakten stiger. Obalans mellan löneökningar, produktivitet, arbetstillgång och tillväxt, kan leda till inflation. Löneökningar i en bransch med god tillväxt kan få till konsekvens att det finns mer pengar som kan spenderas på samma mängd varor, vilket pressar upp prisnivån. Branscher utan motsvarande tillväxt möts av krav på löneökningar i nivå med de lönsamma branscherna, vilket ytterligare pressar prisnivån uppåt utan någon motsvarande tillväxt att fördela. Ett annat exempel på anledning till hög inflation kan vara att reporäntan sänks till en så låg nivå, att en större andel av de sparade tillgångarna används till annat än sparande, samt att lån från centralbanken betraktas som så billiga att kreditmarknaden expanderar, vilket leder till samma konsekvenser som en för hastig löneökning. Penningmängden motsvarar då inte verkliga värdet på landets tillgångar, vilket kan liknas vid att centralbanken försöker att pantsätta ett guldarmband för samma summa antingen armbandet är förgyllt nickel eller gediget guld. En annan anledning som kallas exportinflation är när ett högre pris utanför en ekonomi på grund av export skapar prishöjningar.

Viktigt är dock att komma ihåg att ovanstående anledningar inte i sig innebär en hög inflation, utan den beror på ett samspel av faktorer, och är även till viss del beroende på konjunkturen.

Inflation har även förekommit i alla typer av ekonomier som använder betalningsmedel av något slag och är inte unikt för ekonomier som främst bygger på kapitalism. Däremot har det gjorts försök med en räntefri ekonomi (Österrike 1923) som visat sig fungera bra och dessutom sänkt arbetslösheten. I stället betalade man en mindre stämplingsavgift på betalningsmedel som inte var i cirkulation. Detta system anses av sina anhängare omöjliggöra inflation.[45]

Ett exempel på kraftig inflation är Tyskland efter första världskriget. Den tyska staten hade stora krigsskulder och för att lösa detta tryckte den medvetet upp mera pengar, vilket ledde till en kraftig ökning av alla priser. Pengarna blev i stort sett värdelösa, och en liter mjölk kostade så småningom över en miljon tyska mark.

Många som förespråkar laissez-faire-kapitalism vill att valutan skall vara bunden till någonting som ej går att skapa artificiellt, till exempel guld eller silver, så kallad guldmyntfot. Förespråkare av guldmyntfoten hävdar att detta skulle sakta ned, eller helt stoppa, inflationen. De flesta länders valutor var baserade på guld eller silver fram tills början av 1900-talet, då guldmyntfot började ersättas med fiatvaluta. Vanligast var att mynt var gjorda av silver, medan sedlar var backade av guld. Vissa kapitalismförespråkare vill att staten skall hålla sig borta från valutorna helt och hållet och att pengar skall produceras av marknaden. Köpare och säljare skulle då kunna välja vilka pengar de ville använda och olika sorters pengar skulle då vara konkurrensutsatta med varandra. Förespråkare av ett sådant system menar dock att marknaden troligtvis skulle välja guld och silver som de två huvudsakliga valutorna. Ekonomier utan pengar eller andra betalningsmedel har visat sig fungera, som i Spanien 1936-39. Emellertid fungerade de kuponger som var avsedda att ersätta pengarna, även de som betalningsmedel, likt pengar.

Kritik mot kapitalism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Antikapitalism
En satirisk teckning publicerad av tidningen The Industrial Worker 1911 som visar redaktionens syn på strukturen hos det kapitalistiska systemet. Se Kapitalistiska pyramiden

Karl Marx anses vara den mest inflytelserika kritikern av kapitalismen. Marx ansåg att kapitalismen gett upphov till en materiell utveckling (i form av rikedom och produktivkrafter) som saknar historiskt motstycke, men att kapitalism också medfört ökande klassmotsättningar och kriser.[23][46] I Karl Marx magnum opus, Kapitalet, som ligger till grund för den moderna marxistiska ekonomikritikens syn på kapitalism, analyserar och kritiserar Marx det människor tar för givet hos kapitalismen systematiskt, och in i detalj.[47] Arbetet är själva grundvalen för det kapitalistiska systemet, arbetet fortsätter, trots att produktionskrafterna utvecklats till den nivå att väldigt lite arbete de facto behövs för att samhället ska fungera väl och vara trivsamt och ge folket ett gott liv, att arbetet fortsätter handlar om att arbetet är det som skänker kapitalet dess makt.[48]

En annan hyfsat grundläggande motsättning är motsättningen mellan produktionsprocessens samhälleliga karaktär och den privatkapitalistiska formen för tillägnande. I denna motsättning konfronteras de oupphörligt växande produktivkrafterna med de kapitalistiska produktionsförhållandena. I takt med produktionskraftens utveckling ökar den samhälleliga arbetsdelningen och stärks de ekonomiska förbindelserna mellan olika företag och produktionsgrenar och utvecklas produktionens koncentration så kallade oligopol och monopol förekommer.[49][50][51] Till följd därav förvandlas näringslivet i de kapitalistiska länderna till en enda stor produktionsprocess, i vilken tusentals och miljoner människor ingår i ett växelverkande samspel. Men hela den mäktiga produktionsapparaten är kapitalisters privata egendom och utnyttjas för att ge de allt färre kapitalisterna så stora profiter som möjligt. Därför utvecklas det kapitalistiska näringslivet spontant och planlöst, och produktionsanarki är dess främsta kännetecken. Den kapitalistiska ekonomin utvecklas i hård konkurrens mellan olika kapitalister, mellan kapitalistgrupper inom landet och internationellt därav är enskilda kapitalister, hur mycket de än skulle önska det, vanligen oförmögna att ge bättre villkor till människor som fortfarande arbetar. För att kunna dra det längsta strået i denna kamp måste kapitalisterna, tvingade av kapitalets samhälleliga logik självt, alltså utvidga produktionen, införa ny teknik och stegra utsugningen av arbetarna. I sin profitjakt utvidgar kapitalisterna sin produktion i oerhörd omfattning.

Samtidigt är köpkraften begränsad på grund av arbetskraftens värde; den betydande arbetslösheten gör det till och med möjligt att hålla löner som ligger under arbetskraftens värde. Att arbete har blivit en allt värdelösare vara att försöka sälja har också bidragit till att arbetslöshet från cirka 5-15% efter 1980-talet har setts som något naturligt och i någon mån bra, då olönsam arbetskraft från människor med dålig utbildning då istället kan anställas via staten eller inte anställas alls. Folkets konsumtion ligger till följd av att de som fortfarande arbetar ständigt ligger efter produktionstillväxten. Kapitalismens grundläggande motsättning är orsak till de ekonomiska överproduktionskriserna. Under krisår når denna grundläggande motsättning sin höjdpunkt. I och med kapitalismens fortsatta utveckling blir den grundläggande motsättningen allt skarpare. Politiker som kallat sig marxister hävdar att alla de borgerliga regeringarnas försök att med olika ekonomiska åtgärder avlägsna produktionsanarkin och undvika kriser är dömda att misslyckas, för att kapitalismens grundläggande motsättningar kommer trots dessa att bestå. Dessa motsättning kan inte lösas inom kapitalismens ram. Den kan lösas först i och med att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med socialistisk äganderätt via personlig egendom, istället för privategendom. För detta krävs skolning och politisk kamp från arbetarklassen mot kapitalisternas makt, för att störta det kapitalistiska systemet och för att upprätta arbetarklassens makt.[52] Socialismen menar att kapitalismen saboterar demokratin eftersom de avgörande ekonomiska besluten i samhället fattas i slutna styrelserum precis som det sker i exempelvis sveriges riksbank.

Sedan slutet av 1980-talet har kapitalismen globaliserats ytterligare, något den globala rättviserörelsen börjat utmana.[53] Uppdelningen av världen i ett östblock och ett västblock gäller inte längre, men det finns fortfarande en allt större skillnad mellan fattiga och rika. Ryssland, Vietnam, Kambodja och Kina samt majoriteten av de östeuropeiska länderna gick kapitalismens väg, medan Kuba, Venezuela och andra latinamerikanska länder fortsätter att utveckla en konkurrerande statskapitalism både med politiskt teoretiskt "rättfärdigande" från tolkning av vissa av Marx teorier och andra utgångspunkter.[54][55]

Den frihetliga socialismens kritik mot kapitalismen sammanfaller till stor del med marxismens, ett exempel är att den precis som marxismen kritiserar egendomsbegreppet. Vilket vi kan se i detta citat från Proudhon ("Egendom är stöld!")[56] samt av kapitalismens "auktoritära, våldsamma och hierarkiska" struktur (se illustration ovan). Dessa kritiker menar att Cortez plundring av Mellanamerika 1519–1521 under renässansen är tidpunkten för kapitalismens genombrott. De anser också att slavhandeln till sydstaterna i Nordamerika och i vår tid barnarbetet i tredje världen varit en förutsättning för det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är enligt dem också drivkraften bakom européernas kolonialism. Därtill anser samma kritiker att de bägge senaste världskrigen motiverades av en omfördelning av de kapitalistiska marknaderna.[57]

Kapitalismens produktionsordning skall också ha utlöst en storskalig miljöförstöring med global uppvärmning som resultat.[58] Frihetliga socialister ser därför som sin uppgift att beskriva och organisera ett samhällsskick som ska utgöra ett fungerande alternativ till både kapitalismen och andra auktoritära system.[59] Begrepp som arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning ingår i diskussionerna om ett sådant samhällssystem.[60]

Individualanarkister och egoister, som Max Stirner anser att kapitalism är ett ekonomiskt system byggt med tvång.[61] Dessa hävdar att individen nekas suveränitet i det kapitalistiska systemet och möjligheter till frivilligt deltagande genom äganderättens utformning och den stat som avser att skydda egendomsförhållandena. Profit ses som ett ekonomiskt tvång då arbetaren inte får förfoga över sitt arbetes resultat, vilket strider mot tanken om individens suveränitet.[62] Patent, privilegier, statligt finansierad infrastruktur anses hämma konkurrensen på marknaden och begränsa individers möjligheter till att verka frivilligt, vilket hindrar en rättvis fördelning av produktionen.[63] Därmed anser de att kapitalism är en parasit som lever av arbetarens resultat.[64]

Individualanarkister hävdar att enda möjligheten till maximal frihet och rättvis fördelning av produktionen är med mutualistisk ekonomi, med vilket menas att arbetaren ges möjlighet att äga sin kropp och vad som produceras av densamma.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gregory, Paul; Stuart, Robert (2013). The Global Economy and its Economic Systems. South-Western College Pub. sid. 41. ISBN 978-1-285-05535-0.. ”Capitalism is characterized by private ownership of the factors of production. Decision making is decentralized and rests with the owners of the factors of production. Their decision making is coordinated by the market, which provides the necessary information. Material incentives are used to motivate participants.” 
  2. ^ ”kapitalism | SAOL | svenska.se”. https://svenska.se/saol/?sok=kapitalism&pz=4. Läst 26 september 2022. 
  3. ^ ”Cambridge English Dictionary - Capitalism”. Cambridge University. https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/capitalism. Läst 26 september 2022. 
  4. ^ [a b] Tevotrosyan, Diana (på engelska). Le Goff J. - The Birth of Europe - 2005. https://www.academia.edu/10353385/Le_Goff_J._-_The_Birth_of_Europe_-_2005. Läst 19 april 2020. 
  5. ^ Mukerji, Chandra; Landes, David S. (1987-05). ”Revolution in Time: Clocks and the Making of the Modern World.”. Contemporary Sociology 16 (3): sid. 390. doi:10.2307/2070332. ISSN 0094-3061. http://dx.doi.org/10.2307/2070332. Läst 19 april 2020. 
  6. ^ ”Krig och försvar 1500-1776”. SO-rummet. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/krig-och-forsvar-1500-1776. Läst 19 april 2020. 
  7. ^ ”Borgar och fästningar”. SO-rummet. https://www.so-rummet.se/kategorier/borgar-och-fastningar. Läst 19 april 2020. 
  8. ^ Uppslagsordet kapitalist från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-11-04.
  9. ^ Piketty, Thomas, 1971-. Capital in the twenty-first century (First Harvard University Press paperback edition). ISBN 978-0-674-97985-7. OCLC 997225376. https://www.worldcat.org/oclc/997225376. Läst 13 december 2019 
  10. ^ Piketty, Thomas, 1971-. Capital in the twenty-first century (First Harvard University Press paperback edition). ISBN 978-0-674-97985-7. OCLC 997225376. https://www.worldcat.org/oclc/997225376. Läst 13 december 2019. ”Obs det här är inte ett citat från referensen, men Piketty använder sig istället för termen mervärde av formeln R>G.” 
  11. ^ T.C.W.Blanning The Nineteenth Century s.96
  12. ^ I.McLean, A.McMillan The Concise Oxford Dictionary of Politics, avsnitt om Kapitalism och om Weber
  13. ^ [a b] Lauri Karvonen, Demokratisering kapitel 4: "Kapitalism, klassformation och demokrati", ISBN 978-91-44-00132-6
  14. ^ ”Äganderätten och de gröna näringarna – KSLAT nr 5-2020 | Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien” (på engelska). Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. 15 december 2020. sid. 91-95. https://www.ksla.se/pdf-meta/kslat-5-2020-aganderatten/. Läst 16 februari 2024. 
  15. ^ Braudel, Fernand.. Kapitalismens dynamik.. ISBN 978-91-7173-145-6. OCLC 1049144385. http://worldcat.org/oclc/1049144385. Läst 19 april 2020 
  16. ^ Edwards, John. ”George Soros: 3 Best Investments Ever” (på engelska). Investopedia. https://www.investopedia.com/articles/investing/090815/3-best-investments-george-soros-ever-made.asp. Läst 19 april 2020. 
  17. ^ ”Malaysian ex-premier Mahathir and billionaire Soros end feud. 15/12/2006. ABC News Online”. web.archive.org. 11 januari 2007. Arkiverad från originalet den 11 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070111172941/http://www.abc.net.au/news/newsitems/200612/s1812946.htm. Läst 19 april 2020. 
  18. ^ ’’Globaliseringen’’, Utbildningsradion, SVT, 17/7 2007
  19. ^ E.C. Hardman: "The Slave Trade triangle" Arkiverad 2 juli 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  20. ^ Västvärldens väg till välstånd
  21. ^ Peter Scholliers, "Problemen van de Hedendaagse Periode" Arkiverad 25 december 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  22. ^ Guy Debord (2002). Skådespelssamhället. Daidalos. ISBN 978-91-7173-140-1 
  23. ^ [a b] Nationalencyklopedin: "Kapitalism"
  24. ^ Den svenska liberalismens historia - Johan Norberg, sid. 303-304
  25. ^ Dallas News: Milton Friedman, tireless promoter of free markets, dies (16 november 2006)
  26. ^ He inspired Reagan's revolution
  27. ^ Stig Montin - Moderna kommuner, sid 12
  28. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.686–687
  29. ^ Stefan de Vylder i 11/9 – 30 år sedan statskuppen i Chile (2003).
  30. ^ Utrikespolitiska institutet, "Argentina allt närmre kollaps" Arkiverad 16 december 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  31. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.686
  32. ^ Norman Davies Heart of Europe. The past in Poland's Present Oxford University Press 2001; s.424ff Balcerowiczs reformer
  33. ^ Jerzy Lukowski, Herbert Zawadzki A concise History of Poland Second Edition. Cambridge University Press 2006; s.319ff
  34. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.687 om Václav Klaus ekonomiska reformer: "finding nothing worth preservingin socialist economics he (Klaus) saw no benefit in delayingthe switch to capitalism"
  35. ^ Geoffrey Hosking Russia and the Russians. A History Harward University Press 2001, 2003; s.596ff
  36. ^ Hiv-epidemi och minskad befolkning i Ryssland. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. https://web.archive.org/web/20081216113332/http://www.drugnews.nu/article.asp?id=584. Läst 14 oktober 2008. 
  37. ^ År 2007 uppgick existensminimum i Ryssland till omkring 4 000 rubel i månaden, fast redan 2005 ansåg vissa ryska politiker att denna siffra borde ligga på minst 8 000-10 000 rubel. Som en värdemätare kan användas följande siffror: minimilönen i Ryssland idag är 1 400 rubel, medelpensionen är 3 086 rubel och arbetslöshetsunderstödet uppgår till runt 1 900 rubel.
  38. ^ International Institute for Applied Systems Analysis Arkiverad 14 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  39. ^ Jasper Becker, 'China's Growing Pains', National Geographic, mars 2004
  40. ^ Jfr J.J.Rosseau 1755
  41. ^ Robert Nozick (1974). Anarchy, state, and Utopia. Oxford: Blackwell. ISBN 0-631-15680-1 
  42. ^ Immanuel Wallerstein, Liberalismens död (Vertigo 2001)
  43. ^ Hernando de Soto, Kapitalets mysterium, ISBN 91-7353-023-9, 2004
  44. ^ Gregory, Paul R. (2003). Theo Balderston. red (på engelska). The World Economy and National Economies in the Interwar Slump. Palgrave Macmillan UK. sid. 191–210. doi:10.1057/9780230536685_8. ISBN 978-0-230-53668-5. https://doi.org/10.1057/9780230536685_8. Läst 12 december 2019 
  45. ^ Kennedy, Margrit: Ekonomi utan ränta och inflation. Korpen (1989) 1993
  46. ^ "Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar - vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?" Kapitalet
  47. ^ "Marx och marxismen är nämligen just i vår tid mer aktuella än någonsin – hur mycket han än göms undan kommer han ideligen tillbaka, ty marxismen är odödlig medan andra system dagligen och stundligen visar sin oförmåga att lösa de politisk-ekonomiska problemen." Ivan Boman, förord till Karl Marx, Kapitalet, del 1, s. V. Cavefors 1974. För en nutida uppdatering av marxismen, se: Cleaver, Harry: Att läsa kapitalet politiskt. Roh-nin 2007.
  48. ^ Postone, Moishe (1993/04). ”Time, Labor, and Social Domination: A Reinterpretation of Marx's Critical Theory” (på engelska). Cambridge Core. https://www.cambridge.org/core/books/time-labor-and-social-domination/B2429FE0E1B401CC2F775DC2683C2025. Läst 19 april 2020. 
  49. ^ ””LO vill ha ny bolagsform för företagen i välfärden””. lo.se. https://www.lo.se/start/tal_och_artiklar/_lo_vill_ha_ny_bolagsform_for_foretagen_i_valfarden. Läst 19 april 2020. 
  50. ^ ””Problemet är inte marknadsekonomin, utan avsaknaden av marknad.” – Arbetet”. https://arbetet.se/2012/03/23/problemet-ar-inte-marknadsekonomin-utan-avsaknaden-av-marknad/. Läst 19 april 2020. 
  51. ^ Rönnbäck, Klas. ”Konkurrens blir nytt monopol”. flamman.se. http://flamman.se/a/konkurrens-blir-nytt-monopol. Läst 19 april 2020. 
  52. ^ Jfr Berglund, Kjell: Marxistisk uppslagsbok. Gidlunds 1972.
  53. ^ Michael Hardt/Antoni Negri: Imperiet. Vertigo 2003.
  54. ^ ”Text-Only NPR.org : The Rise Of State-Controlled Capitalism”. text.npr.org. https://text.npr.org/s.php?sId=126835124. Läst 19 april 2020. 
  55. ^ ”Venezuela: Chávez's state-capitalism falters | Workers' Liberty”. www.workersliberty.org. https://www.workersliberty.org/story/2010/04/01/venezuela-ch%C3%A1vezs-state-capitalism-falters. Läst 19 april 2020. 
  56. ^ Proudhon, Pierre-Joseph: Qu'est-ce que la propriété? Paris, 1840.
  57. ^ Pierre Gilly:Le Livre Noir Du Capitalisme. (1998).
  58. ^ Kapitalismen orsaken till global uppvärmning, http://sv.internationalism.org/ir/110_global.
  59. ^ Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp. Federativs 1978; Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning? Federativs 1980; Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Manifest, 2002.
  60. ^ Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
  61. ^ Kevin A. Carson, Studies in Mutualist Political Economy (2004) Arkiverad 27 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  62. ^ Benjamin Tucker – Individual Liberty Arkiverad 13 november 2005 hämtat från the Wayback Machine.
  63. ^ Kevin A. Carson – Studies in Mutualist Political Economy(2004) Arkiverad 27 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  64. ^ 16 Ingalls, Hanson, and Tucker: nineteenth-century American anarchists – Part III: nineteenth-century Americas critics Arkiverad 29 september 2008 hämtat från the Wayback Machine.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
v • r
Liberalism
Riktningar
Internationella
Regionala
John Locke (1632–1704), känd som "liberalismens fader"
John Stuart Mill (1806–1873), grundaren till den moderna liberalismen
Filosofi
Begrepp
Idéer
Verk
Nyckelfigurer
Globalt
Filosofer
Bastiat · Berlin · Burke · Friedman · Hayek · Kant · Locke · Mill · Mises · Montesquieu · Nozick · Popper · Rand · Rawls · Smith · Spencer · Tocqueville · Wollstonecraft
Politiker
Sverige
Filosofer
Politiker
Organisationer
Relaterat
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kapitalism&oldid=54597002”