Lars Roos – Wikipedia

Lars Roos
Lars Roos år 2013.
Född18 augusti 1945 (78 år)
Falun
InstrumentPiano
År som aktiv1971–
WebbplatsOfficiell webbplats

Lars Anders Roos, född 18 augusti 1945 i Falun,[1] är en svensk pianist.

Biografi

Lars Roos började att spela piano när han var fyra år. Som sextonåring avlade han kantorsexamen i Uppsala. Han fortsatte med att studera piano för professor Stig Ribbing, först privat och därefter i fyra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han fortsatte sedan sina studier i USA, först för Sascha Gorodnitzki, lärare vid Juilliard, och därefter för Jorge Bolet i London. Roos tilldelades Jussi Björlingstipendiet år 1972.

Roos har framträtt som ackompanjatör till bland andra sångarna Elisabeth Söderström, Rolf Björling, Nicolai Gedda, Håkan Hagegård, Gitta-Maria Sjöberg och Ingvar Wixell.[2] Under nästan 15 år ackompanjerade han operasångerskan Birgit Nilsson på hennes världsturnéer. Han har också blivit känd som huspianist i 160 direktsändningar av TV-programmet Kafé 18.[2][3][4] Roos har spelat in många skivor, varav några med instrumental populärmusik under titeln Örongodis.[3] Han har gjort ett stort antal kyrkokonserter tillsammans med Putte Wickman.[4]

På grund av en ögonsjukdom fick Roos allt större svårigheter att spela och den 16 november 2004 gav han sin sista stora konsert på Konserthuset i Stockholm.[4][5] I anslutning till den gjorde Torbjörn Lindqvist dokumentärfilmen Jag ser inte musiken längre, som sändes i SVT i augusti 2006.[6][7][8]

Roos har dock fortsatt att göra vissa framträdanden, till exempel ett antal konserter hösten 2007 med Sanna Nielsen[9] och konserter i Ersta kyrka hösten 2015 och 2016.[10][11]

Diskografi

Källor

Noter

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011
  2. ^ [a b] ”lars-roos-60”. Helsingborgs Dagblad. 18 augusti 2005. Arkiverad från originalet den 6 december 2019. https://web.archive.org/web/20191206025816/https://www.hd.se/2005-08-18/lars-roos-60-ar-den-18-augusti. 
  3. ^ [a b] ”Spotlight”. Sveriges Radio. 24 juni 2015. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/579565. Läst 6 december 2019. 
  4. ^ [a b c] Lars Collin (5 mars 2006). ”Musikant söker nya vägar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/musikant-soker-nya-vagar. Läst 5 september 2015. 
  5. ^ Linda Hjertén (30 september 2004). ”Ögonsjukdom tvingar Lars Roos sluta spela”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/XwbXXm/ogonsjukdom-tvingar-lars-roos-sluta-spela. 
  6. ^ Torbjörn Lindqvist. ”Jag ser inte musiken längre (2006)”. MAS-media, Svensk Filmdatabas. http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=69170. Läst 15 mars 2020. 
  7. ^ Jenny Leonardz (21 februari 2006). ”Pianistens förlorade syn blev film”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/pianistens-forlorade-syn-blev-film. 
  8. ^ ”Sjukdomen hindrar - "Jag ser inte musiken längre" - SVT1 2006-08-03 20:30”. Svenska Dagbladet. 3 augusti 2006. https://www.svd.se/arkiv/2006-08-03/70. 
  9. ^ ”Från Gospel till Chopin - ett spännande möte mellan två folkkära artister, Berwaldhallen”. Svenska Dagbladet. 25 september 2007. https://www.svd.se/arkiv/2007-09-25/78. 
  10. ^ ”Lars Roos - Exklusivt tillfälle att lyssna till pianisten Lars Roos i Stockholm”. Svenska Dagbladet. 18 oktober 2015. https://www.svd.se/arkiv/2015-10-18/63. 
  11. ^ ”Pianorecital med världspianisten Lars Roos – musik av bland andra Mozart, Beethoven och Bartók”. Svenska Dagbladet. 14 oktober 2016. https://www.svd.se/arkiv/2016-10-14/38. 

Webbkällor

Externa länkar