Lecitin – Wikipedia

Lecitin är ett fosfor- och kvävehaltigt fettämne som finns i alla celler, bland annat i nervsubstansen, i hjärnan, i baljväxternas frön och i äggula. Det är också en av beståndsdelarna i galla.

Ämnet bildar i rent tillstånd ett gult till gulbrunt pulver. Ett annat namn för lecitin är fosfatidylkolin.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Färskt lecitin är en vit massa som snart mörknar i luft. Lecitiner är ytaktiva ämnen (strukturen är analog med den hos syntetiska tensider). På vatten bildar de ett monomolekylärt skikt i vilket varje molekyl vänder den hydrofila kolinfosfatdelen mot vattenytan och den hydrofoba fettdelen från vattnet. I organismen spelar lecitiner en viktig roll i cellväggar och andra membran dels som byggnadsmaterial, dels som hjälpsubstanser vid ämnestransporter.^[1]

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Lecitin framställs genom extraktion med metanol och indunstning i vakuum, varefter det renas genom lösning i eter och fällning med aceton. Huvuddelen av lecitin erhålls som biprodukt vid utvinning av olja ur sojabönor.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Det används inom margarin- och chokladindustrin och i bagerier som emulgeringsmedel i många produkter och har E-nummer E 322. Utvinning ur ägg sker också för medicinsk användning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

• Meyers varulexikon, Forum, 1952