Murray Gell-Mann – Wikipedia

Murray Gell-Mann Nobelpristagare i fysik 1969
Murray Gell-Mann, 2012.
FöddMurray Gell-Mann
15 september 1929[1][2][3]
Manhattan, New York, New York, USA
Död24 maj 2019 (89 år)
Santa Fe, New Mexico, USA
BegravdRed Butte Cemetery[4]
Medborgare iUSA
Utbildad vidYale College
Massachusetts Institute of Technology
Yale University
Columbia Grammar & Preparatory School
Jonathan Edwards College
SysselsättningFackboksförfattare, forskare, teoretisk fysiker, fysiker[5]
Befattning
Styrelseledamot, Smithsonian Institution (1974–1988)
ArbetsgivareUniversity of Chicago
California Institute of Technology
Gift medJ. Margaret Dow
Marcia Southwick
Barn2
Utmärkelser
Nobelpriset i fysik, 1969
Se lista
Namnteckning
Webbplatstuvalu.santafe.edu/~mgm
Redigera Wikidata
Murray Gell-Mann

Murray Gell-Mann, född 15 september 1929 i New York, död 24 maj 2019[6] i Santa Fe, New Mexico, var en amerikansk teoretisk fysiker vid California Institute of Technology i Pasadena, Kalifornien. Gell-Mann fick Nobelpriset i fysik 1969 för sina bidrag till upptäckter och klassificering av elementarpartikar och deras växelverkan.

Gell-Mann tog kandidatexamen i fysik vid Yale University, 19 år gammal. Han fortsatte vid Massachusetts Institute of Technology där han doktorerade i subatomär fysik, 22 år gammal. Han myntade begreppet kvark och införde begreppet strangeness (särtal, särkvarkar) för kvarkar och såg att denna egenskap bevarades vid alla subatomära partiklars växelverkan via stark växelverkan.

Gell-Mann var också författare av populärvetenskapliga böcker, till exempel Kvarken och Jaguaren (The Quark and the Jaguar, 1995).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gell-Mann föddes på Lower East Side i New York och avslöjade sig snart som ett underbarn. Han började studera vid Yales universitet som 15-åring efter att ha tagit examen från Columbia Grammar & Preparatory School. Han tog kandidatexamen på Yale 1948 och doktorsexamen från MIT 1951. Sedan var han professorUniversity of Chicago, där han undervisade mellan 1955 och 1993. Han innehade Robert Andrews Millikans professur i teoretisk fysik vid Caltech och han var även professor på fysik- och astronomi-institutionen på University of New Mexico i Albuquerque, New Mexico. Gell-Mann avledg 24 maj 2019.[6]

Gell-Mann var också en samlare av östasiatiska antikviteter, en hängiven lingvist och medlem av redaktionen för Encyclopædia Britannica.

Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

På 1950-talet handlade Gell-Manns arbete mycket om undersöka de nyupptäckta elementarpartiklarna som senare fick namnen kaoner och hyperoner. Klassificeringen av dessa partiklar ledde till idén om ett nytt kvanttal som kallades strangeness. En av Gell-Manns stora triumfer är den så kallade Gell-Mann–Nishijima formeln, som från början var en empirisk formel men som senare kunde förklaras genom kvarkmodellen.

Gell-Manns och Abraham Pais arbeten med dessa partiklar ledde Gell-Mann och Kazuhiko Nishijima till att införa en ny klassificering av partiklar som kallades hadroner (Yuval Ne'eman föreslog oberoende av dessa samma sak vid ungefär samma tid). Gell-Manns egna namn för klassificeringen var the eightfold way, på grund av oktetterna som förekom i teorin.

1964 postulerade Gell-Mann (och George Zweig oberoende av honom) kvarkmodellen, vilken introducerade kvarkarna som hadronerna är uppbyggda av. Namnet kvark (engelska quark) sägs vara en referens till James Joyce' bok Finnegans Wake, där det gåtfulla citatet "Three quarks for Muster Mark" finns. Zweig kallade sina partiklar för "äss", men ordet kvarkar hängde kvar.

Kvarkar accepterades snart som hadronernas grundläggande byggstenar. Den moderna teorin för växelverkan hos kvarkar kallas kvantkromodynamik (QCD) och baseras på Gell-Manns arbete. Kvarkmodellen ingår i QCD och har varit robust nog att överleva upptäckten av alla aromer[7] hos kvarkarna.

Gell-Mann fortsatte att vara aktiv inom fysiken och studerade tillsammans med Richard Feynman den svaga växelverkan. På 1990-talet studerade han det nya området komplexitet.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Gell-Mann, Murray, The Quark and the Jaguar: Adventures in the Simple and the Complex (1994), Owl Books, ISBN 0-8050-7253-5
  • Johnson, George, Strange Beauty: Murray Gell-Mann and the Revolution in 20th-Century Physics (2000), Vintage Books USA, ISBN 0-679-75688-4

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Гелл-Ман Марри”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 september 2015.[källa från Wikidata]
  2. ^ SNAC, Murray Gell-Mann, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Solomon R. Guggenheim Museum, murray-gell-mann, Murray Gell-Mann, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ läst: 24 mars 2021.[källa från Wikidata]
  5. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] ”Murray Gell-Mann died” (på engelska). https://www.nytimes.com/2019/05/24/obituaries/murray-gell-mann-died-.html. Läst 1 oktober 2020. 
  7. ^ Gell-Mann, Murray, Kvarken och jaguaren, övers. Hans-Uno Bengtsson, ICA bokförlag (1994), sid 225-229. ISBN 91-534-1461-6
  8. ^ Dannie Heineman Prize for Mathematical Physics (på engelska), American Physical Society, läs online, läst: 6 oktober 2018.[källa från Wikidata]
  9. ^ läs online, science.osti.gov.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, aapt.org.[källa från Wikidata]
  11. ^ The Nobel Prize in Physics 1969, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
  12. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
  13. ^ Guggenheim Fellows-databasen, murray-gell-mann, läst: 13 maj 2022.[källa från Wikidata]
  14. ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 135, läs online.[källa från Wikidata]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]