Nakba – Wikipedia

Palestinska flyktingar 1948. Källa: Framsidan av boken "The Birth of the Palestinian Refugee Problem" av Benny Morris, Cambridge University Press 1989.

Nakba eller al-Nakba (arabiska: النكبة, "katastrofen") är palestiniernas benämning på fördrivningen av invånare från de områden i Brittiska Palestinamandatet som kom att bilda staten Israel under 1948 års arabisk-israeliska krig.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ett stort antal araber fördrevs från den historiskt betydelsefulla delen i Mellanöstern som Israel ockuperade. Uppgifterna om hur många har varit väldigt varierande. Från arabiskt håll har uppgivits 900 000 medan en officiell israelisk uppskattning stannar på 520 000. FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726 000 och det brittiska utrikesdepartementet har angett siffran 711 000. Enligt historiken Benny Morris är 700 000 en rimlig uppskattning.[1]

Den arabiska versionen – bekräftad av samtida forskare som israelen Ilan Pappé – har varit att Israel drev en medveten policy att fördriva palestinier från de områden som kom att bli Israel inom 1949 års stilleståndslinjer.

Enligt israelisk uppfattning var flykten en del av Arabförbundets plan att invadera Palestina 1948. Order skulle ha utgått att evakuera araber innan huvudstriden började. Detta har dock visats vara en propagandalögn.[2] Flera studier har gjorts och kommit fram till olika svar angående skuldfrågan för den stora flykten av palestinier.

Mellan december 1947 och mars 1948 var det bara välsituerade araber som lämnade Palestina. Mellan april och maj 1948 inleddes massflykten när ledarna på den palestinska sidan blev oeniga och flydde. Efter arabstaternas intervention den 15 maj började den judiska sidan uppmana araberna att lämna landet. David Ben-Gurion förklarade att delningsplanen från 1947 var död och att situationen i Palestina skulle fastställas genom militär makt.[3]

Benny Morris har studerat 392 palestinska byar, städer och stadsdelar.[1]

Han delade in dem i sex kategorier beroende på huvudorsak till flykten:

  • flykten skedde på arabisk order
  • flykten skedde under påverkan av en besegrad grannby
  • flykten skedde genom utdrivning, genomförd av israeliska trupper
  • flykten skedde på grund av sionistiskt militärt ingrepp
  • flykten skedde på grund av rädsla
  • flykten skedde efter rykteskampanj initierad från sionistiskt håll om vilket blodbad som skulle drabba befolkningen efter sionistisk erövring

I sex fall anger han arabisk order som orsak till flykten. Om man slår samman tre av grupperna till en grupp "normalflykting som påverkats i huvudsak av den skräck för fienden som finns i konflikter” och de övriga tre till en grupp "fördrivna", det vill säga påverkade till flykt av direkt eller indirekt sionistiskt fysiskt eller psykiskt våld, får man fram att en dryg fjärdedel kan betraktas som "normalflyktingar" och tre fjärdedelar som "fördrivna". Deir Yassin-massakern är det mest kända exemplet på sionistiskt våld som orsakat flykt.[2]

Från arabsidan uppmanades flyktingarna att återvända. Arabförbundets generalsekreterare Azzam Pascha, Transjordaniens kung Abdullah och milischefen Qawukji utfärdade offentliga påbud till flyktingarna omgående skulle återvända till sina hem, men flykten fortsatte. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem. Israel förhindrade emellertid återvändandet.

I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.[4][5][6] 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnation totalförstördes. Marken blev i många fall naturreservat eller uppläts som mark för nybyggnation åt kibbutzrörelsen. Listan över palestinska byar som avfolkades 1948 omfattar 660 byar.

Reaktioner från arabiska och muslimska länder[redigera | redigera wikitext]

Efter det arabisk-israeliska kriget 1948, då fem arabländer (Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien) anföll Israel och gick förlorande ur striderna, genomfördes en rad antisemitiska kampanjer i flera länder med muslimsk eller arabisk majoritet. För att hämnas genomförde man etnisk rensning på judar i flera länder. Hundratusentals judar tvingades lämna sina hem och majoriteten flyttade till Israel.[7][8][9] Judarna refererar ibland till dessa händelser som "den judiska nakban".[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. Norstedts, 2010

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Morris, Benny (2004 (reviderad)) [1988] (på engelska). The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949. Cambridge University Press
  2. ^ [a b] Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. sid. 53
  3. ^ Persson, Sune (2001). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. sid. 62 
  4. ^ ”Yosef Weitz-A Brief Biography & Quotes” (på engelska). Palestineremembered.com. Arkiverad från originalet den 9 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110709214914/http://palestineremembered.com/Acre/Famous-Zionist-Quotes/Story644.html. Läst 26 juli 2011. 
  5. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Yosef_Weitz
  6. ^ Gahrton, Per (2008). Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser. Stockholm: Carlsson bokförlag. sid. 147. ISBN 978 91 7331 177 9 
  7. ^ Schwartz, Adi (4 januari 2008). ”Arkiverade kopian”. Haaretz. Arkiverad från originalet den mars 20, 2016. https://web.archive.org/web/20160320053204/http://www.adi-schwartz.com/israeli-arab-conflict/all-i-wanted-was-justice/. Läst 11 november 2022. 
  8. ^ Malka Hillel Shulewitz, The Forgotten Millions: The Modern Jewish Exodus from Arab Lands, Continuum 2001, pp. 139 and 155.
  9. ^ Ada Aharoni "The Forced Migration of Jews from Arab Countries Arkiverad 13 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine., Historical Society of Jews from Egypt website. Accessed February 1, 2009.
  10. ^ Dror Yemini, Ben (16 maj 2009). ”The Jewish Nakba: Expulsions, Massacres and Forced Conversions” (på hebreiska). http://www.nrg.co.il/online/1/ART1/891/209.html. Läst 23 juni 2009.