Nashvillesoundet – Wikipedia

Nashvillesoundet är ett sound inom countrymusik som utvecklades under andra halvan av 1950-talet och ersatte honky tonk-stilen, som var populär under stora delar av 1940- och 50-talen. Fastän begreppet ofta syftar på produktionen (i stället för en epok) lika mycket som en viss ljudbild, kan Nashvillesoundet allmänt dateras till tiden runt 1957–1958.[1]

Det kallas ibland även Countrypolitan. Nashvillesoundet är mer popinfluerat, och är uppkallat efter orten Nashville.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Pionjärer för Nashvillesoundet var RCA Records och Columbia Records i Nashville, bland dem Steve Sholes, skivproducenterna Chet Atkins, Owen Bradley, and Bob Ferguson, och ljudteknikern Bill Porter. De skapade stilen genom att ersätta honky tonk-soundet (fiol, steelguitar, nasal-sång) med innehåll från 1950-talets popmusik (stråkarrangemang, bakgrundssång, crooning-sång), och "slick"-produktion, och popstrukturer.[2][3] Producenterna förlitade sig, i hitmakeriprocessen, på en liten grupp studiomusiker vid namn Nashville A-Team. 1960 rapporterade tidskriften Time att Nashville hade "förbipasserat Hollywood som nationens tvåa (efter New York) inom skivproduktion."[4]

Countryhistorikern Rich Kienzle sade att "Gone", en hitlåt med Ferlin Husky inspelad i november 1956, "mycket väl kan ha pekat vägen för Nashvillesoundet." Colin Escott menar att Jim Reeves' "Four Walls", inspelad i februari 1957, var den första inspelningen med 'Nashvillesoundet'", och Chet Atkins, RCA-producenten och gitarristen som ofta räknas som hjärnan bakom soundet, menar att hans produktion av Don Gibsons "Oh Lonesome Me" samma år var först.[1]

I en artikel, publicerad i Heartaches by the Number: Country Music's 500 Greatest Singles, menar dock David Cantwell att Elvis Presleys rockinspelning av "Don't Be Cruel" i juli 1956 satte igång "Nashvillesoundets" epok.[1]

Countrypolitan[redigera | redigera wikitext]

Lynn Anderson

Under det tidiga 1960-talet utmanades Nashvillesoundet alltmer av Bakersfield sound.[2] Nashvilles poplåtstruktur uppgick i vad som kom att kallas countrypolitan. Countrypolitan var starkt riktat mot mainstreammarknaden, och sålde bra under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet. Bland de som låg bakom detta sound fanns producenterna Billy Sherrill (som medverkade i Tammy Wynettes tidiga karriär) och Glenn Sutton. Artister som gärna föredrog countrypolitansoundet var förutom Tammy Wynette, även Glen Campbell, Lynn Anderson, Charlie Rich och Charley Pride.[3]

Bakersfieldsoundet, och senare outlaw country, dominerade countrymusiken bland entusiasterna medan countrypolitan härskade på poplistorna.[3]

När Chet Atkins tillfrågades vad Nashvillesoundet var, stoppade han handen i fickan, skramlade med sina mynt och svarade: "That's what it is. It's the sound of money".[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Blog Archive » The “Nashville Sound” Begins”. Living In Stereo. 19 september 2006. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525182906/http://livinginstereo.com/?p=252. Läst 4 juli 2011. 
  2. ^ [a b] The Tennessee Encyclopedia. Nashville Recording Industry. Arkiverad 5 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine. Accessed July 9, 2008.
  3. ^ [a b c] Sanjek, Russell. (1988). "American Popular Music and Its Business: the first four hundred years". Oxford University Press. ISBN 0-19-504311-1.
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080516033857/http://www.countrymusichalloffame.com/site/explore-history-postelvis.aspx. Läst 11 november 2008. 
  5. ^ ”Bet on Chet”. eMusic. http://www.emusic.com/features/spotlight/286_200709.html. Läst 4 juli 2011. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nashvillesoundet&oldid=49184209”