Ord med uddljudande hv‐ i svenska språkliga varieteter – Wikipedia

Ord med uddljudande hv‐ är ord som i uttal eller bara i stavningen har börjat med hv‐, eller med ljud utvecklat ur hv‐, i svenska språkliga varieteter under olika tider. I den standardsvenska nysvenska språkliga varieteten före stavningsförändringen 1906 var hv‐ ett ortografiskt drag utan betydelse för uttalet. Men i äldre svenska och i folkmål finns eller fanns även en fonologisk skillnad mellan v‐ och hv‐ (eller utvecklingar av hv‐).

I nutida standardsvenska finns stavningar med hv‑ i stället för v‑ som prestigestavning eller medvetet bevarad gammalstavning, som i Hvilans kyrkogård.

Språkhistoria[redigera | redigera wikitext]

I fornnordiska och fornsvenska fanns uddljudande hv‐ med hörbart /h/. Ursprungligen uttalades denna fonemförbindelse med ett frikativt /h/ (IPA [x]) och halvvokaliskt /v/ (IPA [w]),[1][2] alltså som [xw]. Efterhand utvecklades konsonantförbindelsen till [kv][a], [w], [h] eller [v] i olika nordiska språkliga varieteter. I standardsvenska har uttalet blivit [v].

Lista[redigera | redigera wikitext]

Före den påbjudna förändringen av standardsvensk stavning innehöll Svenska Akademiens ordlista ett tjugutal grundord på ⟨hv‐⟩: sex substantiv, två adjektiv, fem verb och ett tiotal medlemmar av de slutna ordklasserna.[3] De sistnämnda är pronomina, konjunktioner och medlemmar av den traditionella och ifrågasatta[4] ordklassen ”adverb”. Oböjliga ord på ⟨hv‐⟩ kallas ofta ”hv‑ord” i nordisk språkvetenskap.[5] Dessutom fanns i äldre skriven svenska ordet hvalp (hund).

I listan medtages även folkmålsord som hör till denna grupp, men som inte haft en etablerad stavning med ‑hv eftersom de inte upptagits i ett skriftspråk. Folkmålsord finns i gröna fält i tabellen. Ord som haft en svag ställning i skrift, eller tidigt blivit ovanliga eller helt försvunnit ur skriftspråket utmärks på samma färg.

I orden i listan behöver man också ändra ⟨f⟩[b] och ⟨fv⟩ till ⟨v⟩ för att stavningen skall bli den nu gängse i standardsvenska (hvalfvalv med flera).

Grundord Avledningar och anmärkningar[c]
Substantiv
hval (djur)
hvalf hvälfva
hvalp Hvalp förlorade sitt h‐ i standardsvenska före stavningsändringarna 1906. I Anders Fredrik Dalins Ordbok över svenska språket (1850) hänvisas från hvalp till valp. I första utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (1874) finns icke ens en hänvisning.[6]
hvarf (om)hvärfva, dock ej värfva (rekrytera)
hven (gräs)
hvete
hvirfvel hvirfla
Adjektiv
hvass hvässa
hvit hvitna
Verb
hvila hvila (substantiv)
hvina
hviska hviskning
hvissla hvissling
hväsa hväsning
hveka (”svaja, vackla” bokstavligt eller om tro eller föresats[7])
wia (hvija) (Lister härads mål, ”gnägga, vrenskas”)[8][d] (troligen) hvi (Skåne,[e] neutrum, ”gällt skri, om barn och grisar”,[10] isländska hví ”skrik”[11])
”hv‑ord” (ordklasser enligt Svenska Akademiens ordlista)
hvad – pronomen, adverb hvadan, hvadefter med flera
hvar (alla) – pronomen hvarje, hvarandra med flera
hvar (på vilket ställe) – adverb hvart, hvarför, hvarifrån, med flera
hvarken – konjunktion
hvem – pronomen hvems
hvi (varför) – adverb
hvilken – pronomen hvilkendera med flera

Förutom appellativen i listan ovan stavades bland andra ortnamnen Hvilan, Hven[12] och Hvetlanda[13] med hv‐. Det genuina uttalet av Vittaryd i Finnveden i Småland är Wettet eller Wittet och den äldre stavningen är Hvittaryd; i folkmålet uttalas äldre hv‑ som [w].[14] Namn innehållande Hvitfeldt (Hvitfeldtska gymnasiet, Hvitfeldtsgatan) stavas med hv‐.

Tabellen ovan syftar till att ge en översikt över vilka etymologiska rötterhv‐ som finns i standardsvenska. Därför anförs till exempel hvässa som en avledning av hvass. I svenskan är givetvis (h)vässa och (h)vass två olika ord. En översikt över de ord i betydelsen ”ordbokslemmata” på hv‐ som fanns i standardsvenska ordböcker på gammalstavningens tid meddelas i artikeln Stavningsreformen 1906.

De så kallade hv‑orden kan inte helt konsekvent ordnas efter etymologiskt ursprung, eftersom flera av dem är urbesläktade på ett – för nutida svenskar – icke uppenbart sätt.

Folkmål[redigera | redigera wikitext]

I nordliga sydsvenska mål har hv‐ utvecklats till w‐.[15] Därför finns fonemisk opposition mellan folkmålsord som wa och va, som motsvarar standardsvenskans va(d) och va(r) av ”vara”. Ett exempel ur en folkmålstext är ”wa de va” (skriven standardsvenska ”vad det var”).[16] Särskilt i sydligare sydsvenska mål kan /h/ snarare än /v/ bevaras i vissa ord, som i skånska hocken (vilken).[17]

Jämförelse med andra språk[redigera | redigera wikitext]

I standarddanska bevaras stavningen med ⟨hv‐⟩, men uttalet är [v].[18] I nordjyllänska mål finns den uddljudande fonemförbindelsen och uttalet /hw/.[18][19] I nyisländska bevaras också stavningen med ⟨hv‐⟩ men uttalet är [kv]. I de norska skriftspråken bokmål och nynorsk finns stavningarna hv‐ och kv‐ som i hval/kval (djuret val).[20] I engelska inverterades stavningen ⟨hw‐⟩ i medelengelskan till ⟨wh‐⟩,[21] vilket givit stavningar som whale (val) what (vad) i engelska, i stället för hwale, hwat. I de flesta former av standardengelska uttalas ⟨wh‑⟩ och ⟨w‑⟩ båda som [w], men i Skottland, södra Förenta staterna och andra områden finns fortfarande ett tonlöst uttal av ⟨wh‐⟩ (IPA [ʍ]).[21]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uttalet blir snarare [kf], men anges här som [kv] för att inte förvilla.
  2. ^ Vinkelparenteser ⟨ ⟩ betecknar grafematisk transkription, alltså den vanliga stavningen i ett språk vid en vis tid.
  3. ^ Vilka ord som upptagas som grundord respektive avledning kan ibland förefalla godtyckligt, men i tabellen göra antagandet att språkbrukare i ett fall som (h)vila uppfattar verbet som primärt.
  4. ^ Ordet wia, belagt i Lister härads folkmål[9] skulle motsvara hvia om det funnes i skriftspråk. Det motsvarar isländska hvía,[10] som betyder ”gallskrika, illtjuta”[11].
  5. ^ ”Hvi” är den stavning som används i Johan Ernst Rietz’ dialektlexikon; det torde motsvara ”wi” med mer ljudtrogen stavning.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ragnvald Iversen, Ragnvald, Norrøn grammatikk. Sjunde utgåvan, andra upplagan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen. Oslo 1984. Sidan 11.
  2. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.Sidan 25.
  3. ^ Svenska Akademiens ordlista. Sjette omarbetade upplagan. Stockholm 1900:
  4. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidorna 168–169.
  5. ^ Lars-Olof Delsing, ”Prepositionsstrandning och kasus i äldre svenska”, Arkiv f0r nordisk filologi, årgång 110, sidorna 141–178, 1995.
  6. ^ ”Välkommen till SAOLhist”. Språkbanken. Göteborgs universitet, Institutionen för svenska språket. https://spraakbanken.gu.se/saolhist/. Läst 5 november 2023. 
  7. ^ Svenska Akademiens ordbok: veka (tryckår 2017)
  8. ^ Svenska Akademiens ordbok: via (tryckår 2017)
  9. ^ Julius Swenning, Folkmålet i Listers härad. Utgiven i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1917–1936. Sidan 40.
  10. ^ [a b] Johan Ernst Rietz, Svenskt dialekt‑lexikon: Ordbok öfver svenska allmogespråket. Lund 1867. Sidan 270.
  11. ^ [a b] Sven B. F. Jansson, Isländsk‑Svensk ordbok – Íslænzk‑sænsk orðabók. Stockholm 1986. ISBN 91 29 57703 9.
  12. ^ Elof Hellquist, Svensk Etymologisk ordbok. Lund 1922. [1]
  13. ^ Elof Hellquist, Svensk Etymologisk ordbok. Lund 1922. [2]
  14. ^ Gunlög Josefsson och Carl‑Erik Lundblad, Småländska: Orden och Grammatiken. Stockholm 2021. ISBN 978-91-88419-21-7. Sidan 26.
  15. ^ Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970.
  16. ^ K. Lindstén, ”17. Jaen på Förarm ock draken på Risö”, sidan 45 i Från södra Sverge: Stycken på folkmål, i Svenska landsmål ock svenskt folkliv (även känd som Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif), förra seriens band, band II häfte 9, 17:e häftet från början. Tillgänglig hos Institutet för språk och folkminnen [3].
  17. ^ Institutet för språk och folkminnen: Syd‐och västsvensk dialektdatabas [4].
  18. ^ [a b] ”H, h” (på danska). Den store danske. Gyldendal. http://denstoredanske.dk/Sprog,_religion_og_filosofi/Sprog/Ortografi/h_H. Läst 23 julli 2018. 
  19. ^ Viggo Sørensen. ”Lyd og prosodi i de danske dialekter”. Arkiverad från originalet den 18 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150518194257/http://jysk.au.dk/fileadmin/www.jysk.au.dk/publikationer/centrets_publikationer/Lydogprosodi.pdf. Läst 5 maj 2019. 
  20. ^ ”Bokmålsordboka : Nynorskordboka”. Språkrådet (Norge). https://ordbok.uib.no/. Läst 23 juli 2018. 
  21. ^ [a b] Donka Minkova, Historical Phonology of English. Edinburgh 2013.