Peter Bogdanovich

Peter Bogdanovich
Peter Bogdanovich 2008.
Peter Bogdanovich 2008.
Född30 juli 1939
Kingston, Ulster County, New York, USA
Död6 januari 2022 (82 år)
Los Angeles, Kalifornien, USA
Andra namnPeter Bogdonovich, Derek Thomas
År som aktiv1966–
MakaPolly Platt
(1962–1971; skilda)
Louise Stratten
(1988–2001; skilda)
PartnerCybill Shepherd
(1971–1978)
Dorothy Stratten
(1980–1980; hennes död)
Betydande verkDen sista föreställningen
Paper Moon
Mask
IMDb SFDb

Peter Bogdanovich, född 30 juli 1939 i Kingston, delstaten New York, död 6 januari 2022[1] i Los Angeles, Kalifornien,[2] var en amerikansk filmregissör, manusförfattare, skådespelare, filmproducent, filmkritiker och filmhistoriker.

Bogdanovich regisserade sin första film 1968, Levande mål, som blev en kritikersuccé. Han nådde senare större popularitet för sitt kritikerrosade drama Den sista föreställningen (1971), som erhöll åtta Oscarsnomineringar, däribland för Bästa regi. Därefter regisserade han screwballkomedin Go’dag yxskaft? (1972), vilken följdes av Paper Moon (1973). Senare kom han att regissera filmer som Saint Jack – kungen av Singapore (1979), ... och så levde dom lyckliga... (1981), Mask (1985), Kaos i kulissen (1992), Thing Called Love (1993), Hollywoods hemlighet (2001) och She's Funny That Way (2014).

Som skådespelare är han känd för sina roller i HBO-serien Sopranos och i Orson Welles sista film The Other Side of the Wind (2018), som han också hjälpte till att färdigställa. Bogdanovich var även filmhistoriker och regisserade dokumentärer som Directed by John Ford (1971) och The Great Buster: A Celebration (2018), samt publicerade över tio böcker, några av dem inkluderar djupintervjuer med filmskapare som Howard Hawks och Alfred Hitchcock.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund och tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Peter Bogdanovichs mor var judisk och född i Österrike, medan hans far var av serbisk börd och östortodox kristen. Bogdanovich utvecklade tidigt intresse för film och arbetade till en början på biografer och senare med film på Metropolitan Museum of Art. För museets räkning skrev han bland annat en biografi över Orson Welles. Han gifte sig 1962 med kostymören Polly Platt som delade hans intresse för film. De följande åren tillbringade makarna med att se och studera film.

I juni 1964 åkte makarna Bogdanovich bil från New York till Los Angeles, fast beslutna om att ta sig in i filmens värld. Regissören Roger Corman anlitade Bogdanovich som regiassistent vid inspelningen av De vilda änglarna (med Peter Fonda) och erbjöd honom att regissera filmen Levande mål, vilken spelades in i april 1967.

Filmregissör[redigera | redigera wikitext]

Bob Rafelson och Bert Schneider på det då hippa produktionsbolaget BBS fick upp ögonen för Bogdanovich och erbjöd honom att göra film hos dem. Bogdanovich föreslog en filmatisering av romanen "Den sista föreställningen" och fick i stort sett fria händer. Hans hustru assisterade honom mycket under inspelningen och var i realiteten en slags medregissör. Det var Platt som föreslog den då okända modellen Cybill Shepherd för en av de kvinnliga huvudrollerna. Inspelningen av Den sista föreställningen ledde dock till att Bogdanovichs och Platts äktenskap kollapsade eftersom Bogdanovich inledde en relation med Shepherd. Filmen blev en framgång hos både publik och kritiker och gjorde Bogdanovich känd samtidigt som den även lanserade Shepherd som skådespelare. Därefter fick Bogdanovich regissera komedin Go'dag yxskaft? med Barbra Streisand i huvudrollen, även den en framgång.

I början av 1973 blev Bogdanovich uppringd av Paramounts VD Frank Yablans och mer eller mindre tvingad av göra Paper Moon. Bogdanovich hade stor hjälp av sin före detta fru Polly Platt och filmen, som hade premiär 1973, blev ännu en stor framgång för honom, eller snarast teamet Bogdanovich-Platt.

Bogdanovich magi bröts dock i och med Daisy Miller, en filmatisering av en roman av Henry James där Shepherd spelade huvudrollen. Filmen, som hade premiär 22 maj 1974, slaktades av kritikerna. Det hette bland annat att Shepherd, som särskilt kritiserades, hade ”utstrålning som en död hamster.” Nästa film, Nä, nu blommar de'!, som hade premiär 1975, blev likaså en flopp hos både kritiker och publik. Bogdanovich hade senare viss framgång med filmen Mask (1985). Privat gick han bankrutt två gånger under 1990-talet.

Senare år[redigera | redigera wikitext]

År 1998 invaldes Den sista föreställningen i National Film Registry, en utmärkelse som endast tilldelas "kulturellt, historiskt eller estetiskt betydelsefulla filmer".

Förutom att regissera en del för TV, återvände Bogdanovich också till skådespeleriet, bland annat med en återkommande gästroll i Sopranos (han regisserade även ett avsnitt) och så spelade han sig själv i ett avsnitt av How I Met Your Mother. Han gjorde även en röstroll i ett avsnitt av The Simpsons. Bogdanovichs sista spelfilm, She's Funny That Way, hade premiär 2014 och hans sista dokumentärfilm The Great Buster: A Celebration kom 2018.

Peter Bogdanovich dog i Los Angeles den 6 januari 2022, han blev 82 år.

Filmografi i urval[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • 1961: The Cinema of Orson Welles. New York: Museum of Modern Art Film Library.
  • 1962: The Cinema of Howard Hawks. New York: Museum of Modern Art Film Library.
  • 1963: The Cinema of Alfred Hitchcock. New York: Museum of Modern Art Film Library.
  • 1967: John Ford. London: Studio Vista.
  • 1967: Fritz Lang in America. London: Studio Vista.
  • 1984: The Killing of the Unicorn – Dorothy Stratten 1960–1980. William Morrow and Company.
  • 1992: This is Orson Welles. HarperPerennial.
  • 1995: A Moment with Miss Gish. Santa Barbara: Santa Teresa Press.
  • 1997: Who The Devil Made It: Conversations with Legendary Film Directors. Alfred A. Knopf.
  • 2004: Who the Hell's in It: Conversations with Hollywood's Legendary Actors. New York: Alfred A. Knopf.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]