Salvador E. Luria – Wikipedia

Salvador E. Luria Nobelpristagare i fysiologi eller medicin 1969
FöddSalvatore Edoardo Luria
13 augusti 1912[1][2][3]
Turin[4]
Död6 februari 1991[1][2][3] (78 år)
Lexington[5], USA
Medborgare iUSA[6], Kungariket Italien och Italien
Utbildad vidColumbiauniversitetet
Universitetet i Turin[7]
La Sapienza[7]
SysselsättningMikrobiolog, virolog, universitetslärare, kemist
ArbetsgivareMassachusetts Institute of Technology
University of Illinois at Urbana-Champaign
Columbiauniversitetet[7]
Indiana University Bloomington
MakaZella Luria
Utmärkelser
Guggenheimstipendiet (1942)[7]
Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1969)[8][9]
Louisa Gross Horwitz-priset (1969)[10]
National Book Award (1974)[11]
National Medal of Science (1991)
Redigera Wikidata

Salvador E Luria, född 13 augusti 1912 i Turin, Italien död 6 februari 1991 i Lexington, Massachusetts, var en italiensk-amerikansk bakteriolog om bakteriofag och mikrobiolog. År 1969 erhöll han, tillsammans med Max Delbrück och Alfred D. Hershey, Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina undersökningar av bakteriofagers arvsanlag och förökning.[12] Han visade också att bakteriell resistens mot virus (fager) är genetiskt betingad.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Luria var son i en inflytelserik italiensk sefardisk judisk familj. Hans föräldrar var Davide och Ester (Sacerdote) Luria.[13] Han studerade på läkarlinjen vid universitetet i Turin och under handledning av Giuseppe Levi. Där träffade han två andra framtida nobelpristagare: Rita Levi-Montalcini och Renato Dulbecco. Han utexaminerades från universitetet 1935 och tog aldrig en magisterexamen eller doktorsexamen eftersom de vid den tiden inte ingick i det italienska högutbildningssystemet (som å andra sidan var mycket selektivt). Från 1936 till 1937 fullgjorde Luria sin tid i den italienska armén som läkare och tog sedan kurser i radiologi vid Universitetet i Rom. Här introducerades han till Max Delbrücks teorier om genen som en molekyl och började utveckla metoder för att testa genetisk teori med bakteriofagerna, virus som infekterar bakterier.

År 1938 fick Luria ett stipendium för att studera i USA, där han hade för avsikt att arbeta med Delbrück. Strax efter att han fick erbjudandet förbjöd Benito Mussolinis fascistregim judar att motta akademiska forskningsstipendier. Utan finansiering av arbete i USA eller Italien lämnade Luria 1938 sitt hemland för Paris. När de nazityska arméerna invaderade Frankrike 1940 flydde Luria på cykel till Marseille där han fick immigrationsvisum till USA. I januari 1947 blev han naturaliserad medborgare i USA.

Under hela sin karriär var Luria en frispråkig politisk debattör. Han anslöt sig till Linus Pauling 1957 för att protestera mot kärnvapenprov. Han var motståndare till Vietnamkriget och anhängare av organiserad arbetskraft. På 1970-talet deltog han i debatter om genteknik, förespråkade en kompromisslösning för måttlig tillsyn och reglering snarare än ytterligheterna av ett fullständigt förbud eller fullständig vetenskaplig frihet. På grund av sitt politiska engagemang svartlistades han från att ha fått finansiering från National Institutes of Health under en kort tid 1969.

Luria dog i Lexington, Massachusetts av en hjärtattack.

Vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

Luria kom till New York den 12 september 1940, och ändrade snart sina namn. Med hjälp av fysikern Enrico Fermi, som han kände från sin tid vid Universitetet i Rom, fick Luria ett Rockefeller Foundation-stipendium vid Columbia University. Han träffade snart Delbrück och Hershey, och de samarbetade om experiment på Cold Spring Harbor Laboratory och i Delbrücks laboratorium på Vanderbilt University.

Hans berömda experiment med Delbrück 1943, känt som Luria-Delbrück-experimentet, visade statistiskt att arv i bakterier måste följa darwinistiska snarare än lamarckiska principer och att mutanta bakterier som förekommer slumpmässigt fortfarande kan ge virusresistens utan att viruset är närvarande. Idén att naturligt urval påverkar bakterier fick djupgående konsekvenser, till exempel förklarar det hur bakterier utvecklar antibiotikaresistens.

Från 1943 till 1950 arbetade Luria vid Indiana University. Hans första doktorand var James D. Watson, som senare skulle upptäcka DNA-strukturen tillsammans med Francis Crick.

År 1950 flyttade Luria till University of Illinois at Urbana–Champaign. Där upptäckte i början av 1950-talet Luria och Giuseppe Bertani fenomenet med värdkontrollerade restriktioner och modifiering av ett bakterievirus. En kultur av E. coli kan avsevärt minska produktionen av fager som odlas i andra stammar, men när fager blir etablerad i den stammen blir de också begränsade i sin förmåga att växa i andra stammar.[14][15] Det upptäcktes senare av andra forskare att bakterier producerar enzymer som skär av virus-DNA vid vissa sekvenser men inte bakteriernas eget DNA, som skyddas av metylering. Dessa enzymer blev kända som restriktionsenzymer och utvecklades till ett av de viktigaste molekylära verktygen inom molekylärbiologi.[16]

År 1959 blev Luria chef för mikrobiologi vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). På MIT bytte han forskningsfokus från fager till cellmembran och bakteriociner. När han var på sabbatsår 1963 för att arbeta vid Institut Pasteur i Paris fann han att bakteriociner försämrar cellmembranens funktion. Efter hans återkomst till MIT, upptäckte hans labb att bakteriociner uppnår denna försämring genom att bilda hål i cellmembranet, så att joner kan flöda igenom och förstöra cellernas elektrokemiska gradient. År 1972 blev han chef för The Center for Cancer Research vid MIT. Inom de avdelningar han grundade fanns bland andra de blivande Nobelpristagarna David Baltimore, Susumu Tonegawa, Phillip Allen Sharp och H. Robert Horvitz.

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Förutom nobelpriset fick Luria ett antal utmärkelser och hedersuppdrag. Han utnämndes till ledamot av National Academy of Sciences 1960. Från 1968 till 1969 var han ordförande för American Society for Microbiology. År 1969 tilldelades han Louisa Gross Horwitz-priset från Columbia University tillsammans med Max Delbrück, medvinnare med Luria av nobelpriset i fysiologi eller medicin 1969. I USA vann han National Book Award in Science 1974 för sin populärvetenskapliga bok Life: The Unfinished Experiment [17] och fick National Medal of Science 1991.[18]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, J. Hans D. Jensen, 18 augusti 2021.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Salvador Luria, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, Salvador Luria, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Dizionario Biografico degli Italiani, 1960, Salvatore Luria, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  6. ^ Salvador E. Luria — Biographical (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c d] salvador-e-luria, läs online.[källa från Wikidata]
  8. ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1969, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelstiftelsen, läs online, läst: 10 april 2014.[källa från Wikidata]
  9. ^ The Nobel Prize amounts, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.cuimc.columbia.edu .[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, www.nationalbook.org .[källa från Wikidata]
  12. ^ ”The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1969”. The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1969. Nobel Foundation. https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/1969/. 
  13. ^ ”FREE Essay on The Life of Salvador Luria”. www.directessays.com. http://www.directessays.com/viewpaper/78978.html.  Arkiverad 15 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131015183907/http://www.directessays.com/viewpaper/78978.html. Läst 5 oktober 2021. 
  14. ^ ”A nonhereditary, host-induced variation of bacterial viruses”. Journal of Bacteriology 64 (4): sid. 557–69. Oct 1952. doi:10.1128/JB.64.4.557-569.1952. PMID 12999684. 
  15. ^ ”Host controlled variation in bacterial viruses”. Journal of Bacteriology 65 (2): sid. 113–21. Feb 1953. doi:10.1128/JB.65.2.113-121.1953. PMID 13034700. 
  16. ^ Roberts RJ (April 2005). ”How restriction enzymes became the workhorses of molecular biology”. Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. 102 (17): sid. 5905–8. doi:10.1073/pnas.0500923102. PMID 15840723. Bibcode: 2005PNAS..102.5905R. 
  17. ^ "National Book Awards – 1974". National Book Foundation. Hämtad 2012-03-07.
  18. ^ "Salvador E. Luria". The President's National Medal of Science: Recipient Details. National Science Foundation. Hämtad 2012-03-07.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Salvador_E._Luria&oldid=53959959”