Marinkommando – Wikipedia

Marinkommando var tidigare en myndighet för regional ledning av svenska marinens förband inom ett tilldelat område av svenskt sjöterritorium. Ett marinkommando var underställt en militärbefälhavare och var verksamt under såväl krigs- som fredsförhållanden. Chefen för respektive marinkommando ansvarade även för krigsplanläggning samt mobilisering och kunde i vissa fall ha tillika uppgift som försvarsområdesbefälhavare.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1925 kom territorialvattnet längs den svenska kusten från den 1 januari 1928 att delas in i sex marindistrikt. Marindistriktet omfattade territorialvattnet, det marina försvarsområdet samt den del som utgjorde landterritorium. Bakgrunden var avsaknaden av klara befälsförhållanden samt en enhetlig ledning för de svenska kustområdena i krig eller vid krigsfara. De sex marindistrikten utgjorde endast krigsförband, men fyllde samtidigt en viktig roll som regional ledning av de marina stridskrafterna. Genom försvarsbeslutet 1936 beslutade riksdagen att samtliga marindistrikten skulle fredsorganiseras från den 1 juli 1937. Med den nya organisationen kom marindistriktet omfatta stab, personalavdelning, intendenturförvaltning, sjukvårdsförvaltning, kameralkontor, fartygsdepå, örlogsdepå, fartygsdetachement, fiskfördelningscentral samt en kustbevakningsavdelning.[2] Genom försvarsbeslutet 1948 reducerades antalet marindistrikt med två stycken, men samtidigt infördes begreppet marina bevakningsområden, vilka underställdes marindistrikten.[3]

Den 1 oktober 1957 omorganiserades marindistrikten till marinkommandon, där kustartilleriförsvaret avskiljdes för att den 1 juli 1958 bilda egen myndighet, där kustartillericheferna blev försvarsområdesbefälhavare.[3][4][5] Den nya organisationen bestod bland annat av en ledningsorganisation med stab och förvaltning, kustartilleribrigad, fartygs och helikopterförband.[6]

Den 1 oktober 1966 infördes en ny regional ledning inom det svenska försvaret. Där den samlade operativa ledning samlades hos en militärbefälhavare. Därmed omorganiserades marinkommandona till örlogsbaser, vilka underställdes en militärbefälhavare från att tidigare varit direkt underställd Chefen för Marinen. Dock var det endast tre kommandon som omorganiserades till örlogsbaser, då Marinkommando Nord omorganiserades till örlogsbasavdelning ingående i Norrlands kustartilleriförsvar. Örlogsbasernas organisation kunde bland annat bestå av stab och förvaltning, kustbevakningsorganisation samt fartygs och helikopterförband.[7] Åren 1986 och 1990 genomfördes en större reform inom Marinen, då alla örlogsbaser sammanslogs med kustartilleriförsvaren och bildade marinkommandon.[8]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med Operativa insatsledningen. Förslaget som antogs av riksdagen innebar att samtliga fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon upplöstes och avvecklades.[9] Den 30 juni 2000 upplöstes och avvecklades marinkommandona, och ersattes till viss del av två nya organisationsenheter som skulle bilda två baser för sjöstridskrafterna.

Inför försvarsbeslutet 2004 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att organisationsstrukturen från det förra försvarsbeslutet med två likvärdiga marinbaser inte längre är lämplig. Bakgrund låg i sjöstridsförbandens uppgifter och dess förändringarna i insatsorganisationen som föreslogs i försvarsbeslutet 2004. Istället hade Försvarsmakten föreslagit för regeringen att det endast behövdes en marinbas, innefattande en huvudbas och en sidobas. Dock ansåg regeringen att en sådan konstruktion skulle kunna leda till oklarheter och en mindre rationell verksamhet. Istället föreslog regeringen att en marinbas skulle kvarstå, vilken skulle svara för att den geografiska viljeinriktningen kunden uppfyllas. Dock skulle det finnas inom ramen att möjliggöra basering på två ytterligare orter. Organisationen vid marinbasen skulle bland annat bestå av varvsresurser för tungt fartygsunderhåll samt att verksamhetsställen borde innehålla dimensionerande infrastruktur i form av kajer och förtöjningsanordningar. Från den 1 januari 2005 kvarstod endast en marinbas, där den geografiska spridningen bland annat bestod av sjöinformationskompanier.[10]

Lägre regional ledning i marinen[redigera | redigera wikitext]

Marindistrikt 1928–1957[redigera | redigera wikitext]

Marina bevakningsområde 1951–1993[redigera | redigera wikitext]

Marinkommandon 1957–1966[redigera | redigera wikitext]

Örlogsbaser 1966–1990[redigera | redigera wikitext]

Marinkommandon 1986–2000[redigera | redigera wikitext]

Marindistrikt 1993–2000[redigera | redigera wikitext]

Marinbaser 2000–2004[redigera | redigera wikitext]

Marinbaser 2005–[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Braunstein (2011), s. 17-18
  2. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 39-40
  3. ^ [a b] Roth (2014), s. 137-138
  4. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 188
  5. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 41-42
  6. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 143
  7. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 43
  8. ^ Jansson, Johansson (2001), s. 44
  9. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 13 augusti 2018. 
  10. ^ ”Regeringens proposition 2004/05:5”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/vart-framtida--forsvar_GS035. Läst 13 augusti 2018. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roth, Thomas (2014). Den svenska krigsmakten under kalla kriget: krigsplanläggning, förband och beredskap. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 16621644. ISBN 978-91-86837-68-6 
  • Birke, Sune; Braunstein, Christian (2011). Sveriges marina förband och skolor under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 13. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 12638815. ISBN 978-91-976220-5-9 
  • Jansson, Nils-Ove; Johansson, Christer (2001). Marinkommando Väst: kronologi över marin verksamhet på västkusten. Borås: Warne förlag. Libris 8402344. ISBN 91-86425-30-7 
v • r
Svenska marinkommandon
Marinkommandon
Marina bevakningsområden
Sveriges militärterritoriella indelning
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Marinkommando&oldid=46602211”