Principen om tilldelade befogenheter – Wikipedia

Principen om tilldelade befogenheter innebär att Europeiska unionen får vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.^[1] Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen. Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen reglerar hur Europeiska unionen och dess institutioner får utöva sina befogenheter.

Principen om tilldelade befogenheter kodifierades genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, men gällde som en allmän princip redan innan dess. Bestämmelserna om principen återfinns i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen:^[2]

Principen kan ses som ett uttryck för legalitetsprincipen. En åtgärd som vidtas av unionens institutioner i strid med principen om tilldelade befogenheter kan ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.

Se även[redigera | redigera wikitext]

• Befogenhet
• Europeiska unionens befogenhetsområden
• Lagstyre
• Legalitetsprincipen
• Proportionalitetsprincipen inom Europeiska unionen
• Subsidiaritetsprincipen inom Europeiska unionen

Referenser[redigera | redigera wikitext]

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.